1
Skrivet den 18 oktober, 2013 av Jonatan Zettergren i Blogg
 
 

Changchun – 1000km och svampklubben. Del 1 av 2

Onsdag: Sista lektionen avklarad och äntligen dags för höstterminens första lov, 中秋节 (mer känd som månfestivalen i väst). Det innebar att vi fått ledigt från torsdag till lördag men att vi, i sann kinesisk anda, behövde ta igen fredagslektionerna på söndagen. Tur att man vanligtvis är ledig på fredagar – långhelg på gång! Frågan var istället var man skulle spendera dessa dagar. Mina problem i Kina fortsatte som vanligt och jag hade fått beskedet att jag skulle få spendera Nationaldagsfirandets 10-dagarslov i Beijing, då polisen vill ha mitt pass under tiden. Man vill inte åka runt i Kina utan visum, och utan pass kan man köpa varken tågbiljetter eller ta in på hostel. Istället gällde det att utnyttja min långhelg och de sista dagarna med nuvarande visum maximalt.

Under min vistelse här i Beijing hade jag lärt känna en tjej som pluggade norrut i 长春, Changchun. Då jag har spenderat många månader i södra Kina var jag sugen på att utforska de norra delarna lite bättre och fly värmen för en stund. Sagt och gjort så åkte jag i onsdags natt med nattåget norrut. Det borde finnas massor att skriva om sittplats på ett nattåg i Kina, men när man gjort resan så många gånger att man tappat räkningen så infinner sig ett vardagstillstånd.

Man vet hur allt fungerar och man känner sig säkrare än de kineser som ser ut att vara på ett tåg för första gången, hjälpte till och med en del kineser som inte visste hur numreringen fungerade och var olika saker fanns. 1000km senare anlände jag till en fräsch och nybyggd tågstation, lite väl nybyggd, kallad Changchun Väst. Förutom tågets passagerare som snabbt sipprade ut till väntande taxibilar fann jag det märkligt öde. Det fanns lokaler överallt, gapande tomma med stora skyltar som annonserade om att de var tillgängliga för hyra och andra som varnade om att det ni såg framför er faktiskt var glasfönster och ingenting annat.

Det första jag fick lära mig om staden, förutom att den inte är lika attraktiv som Shanghai, var att vill du komma fram så undviker du vägarna. Min vän som bott där i endast 4 månader och aldrig varit vid denna station kom fram en timme sent. Som tur var kändes en timme på en tågstation, efter en hel natt trängandes med kineser på halvdana säten, som ett litet problem.

 Varför smutsa ner sig genom att sitta med baken på en bänk?

Om det inte hade varit så att det inte fanns någonstans att sitta ner, det vill säga. Inte ens toalettstolar. Kineser är väldigt bra på att sitta på huk, mångårig träning på toaletter gör att de sitter smidigt på alla platser… Även på bänkar sitter de på huk. Varför smutsa ner sig genom att sitta på baken på en bänk, alla andra har ju sina skor på den. Jag, min osmidiga nordbo som efter 6 månader i Kina knappt fortfarande kan använda en squat-toalett, fann inte nöjet att spendera en timme i denna tortyrställning utan försökte istället hitta en lämplig plats att vila min bakdel och ben på. Till mitt stora nöje och förtret fann alltid vakterna mig lika snabbt. De var ju tvungen att ha något att göra, de behövde ju spendera hela sin dag här och troligtvis den nästkommande månaden.

När min vän äntligen kom tog vi en taxi in till centrala Changchun. Såklart först efter det rutinmässiga kaoset när man går in för en kram samtidigt som den andra personen försöker med handslaget. Att ge en vän ett handslag kommer nog alltid kännas fel, och dessutom behövs det mer kramar i världen. Ignorerar trotsigt denna kinesiska sed.

Väl inne i centrum, sugna på en välbehövlig frukost, möts vi av 101 stängda restauranger som öppnar först om två timmar. Även de med öppna dörrar och utan skyltar öppnar först då. Att äta på KFC är uteslutet, i Kina är street food på de minsta och smutsigaste gator alltid en roligare och godare matupplevelse. Men detta är Kina och det finns alltid något som är öppet, det gäller bara att vara öppen för allt. Vi hittade en liten men välfylld dumplingrestaurang i en gränd. Bad henne beställa in lite lokala rätter, man kan säga att jag fick vad jag bad om.

De första dumplingsen vi fick in var riktigt fina och jag tänkte inte så mycket på vad det kunde vara, då det i regel alltid är fläsk, nöt eller lamm. Två dumplings senare kollade hon upp på mig och frågade med ett leende om jag kunde gissa vad det var för kött. Jag insåg snabbt att jag inte kunde placera smaken och tråkig som jag var drog jag till med nötkött. Hon skrattade och informerade mig glatt om att det var åsnekött… Självklart ja.  Till detta åt vi en gröt gjord på svart ris, en söt och god gröt som dock ser väldigt oapptitlig ut, tycker iofs all gröt ser så ut.

Street food på de minsta och smutsigaste gatorna alltid en roligare och godare matupplevelse

Efter den klassiska kinesiska frukosten begav vi oss med taxi ut till hennes universitet, Jilin Agriculturual University. Det var nu jag skulle få börja bekanta mig med den kinesiska forsknings- och universitetsvärlden från en ny vinkel, den som utomstående vän. Det vill säga, man tvingas komma i andra hand. För professorer och de andra högre upp så går forskningen före allt, verkligen allt. Som gruppledare behövde hon spendera större delen av torsdagen med sin handledare, på diverse luncher och middagar med andra höjdare för att diskutera forskning och visa respekt (dvs dricka massa alkohol även om man avskyr det).

Detta är framförallt aktuellt under månfestivalen där man ska skämma bort sin överordnade. Männen tävlar om vem som kan ge den dyraste presenten (smartphones, klockor, dyra viner) medan kvinnorna ska vara gott sällskap, le och hälla upp drinkar. För att kompensera mig sa hon till en av sina ”studenter” att ta hand om mig under tiden hon var upptagen. Lotten föll på den av dem som var bäst på engelska, och stackaren fick dras runt med mig de nästa 10 timmarna.

Killen som jag aldrig mött tidigare hjälpte mig hitta ett hotellrum, betalade depositionen(!) och drog iväg mig till en restaurang i närheten. Denna kinesiska generositet som aldrig slutar att upphöra alltså. Vid frukosten så försökte jag betala i smyg men när min vän fick reda på detta så fick hon ägaren att ge tillbaka mina pengar och ta hennes istället. Restaurangen som jag kom till för lunch serverade en av de mest klassiska rätterna i nordvästra Kina, 麻辣烫/Malatang. Den beskrivs som ‘hot spicy soup’ men jag skulle snarare beskriva den som en allt-möjligt-blandat-soppa. I restaurangen sitter personalen och äter vid ett bord vid ena väggen, på motsatt sida finns två kylhyllor fyllda med mat. En för grönsaker och svamp, den andra för kött. Mellan dem finns plastlådor att fylla. Då jag inte vet vad som passar bra ihop för denna rätt så ber jag min nya vän att komponera ihop något för oss. Han frågar mig om jag gillar detta och detta, ärlig som jag är svarar jag jakande på allt. Det slutar med att han fyllt en korg med 2/3 av allt från grönsaksdisken och en med hälften av allt från köttdisken, en rejäl festmåltid för oss båda. Då tar han upp en tredje korg och börjar plocka ihop sin mat…


Jonatan Zettergren

 
Spenderade 2013 i Kina med studier i Shanghai och Beijing, samt en 3 månaders backpackingresa i Guangdong, Hainan och Yunnan. Är för närvarande tillbaka i Göteborg för att avsluta studierna i Företagsekonomi och International Business innan flytten går tillbaka till det nya hemlandet.