2
Skrivet den 30 januari, 2014 av Niklas Larsson i Blogg
 
 

Glimtar av livet i Kina – Dayubyn del 1

Idag välkomnar vi Motkina.ses nyaste medlem i gänget – Niklas Larsson. Niklas har bott i Kina under flera år och har gott om spännande historier att dela med sig av. Han har dessutom historier som inte kommer från storstäderna, så som många andra – han har varit på andra äventyr. I hans första inlägg får vi en första inblick i hur det har varit att vara västerlänning i en liten by utanför Kunming.

Jag levde och agerade i Kina i drygt 4 år, framförallt i staden Kunming. Under mitt sista år i den staden levde jag i en by i dess västra utkant. I egentlig mening kan man knappt kalla den en by längre med tanke på stadens utveckling de senaste 10 åren, men med sin helomspännande mur i grått murbruk var det en klar avgränsning från omkringliggande delar.

Byn kallades 大渔村 (Dayu-byn) och husen som ofta var en bra bit över 9 meter höga tornade upp sig över de smala gränderna med vägar av hård betong och packad jord. Bakom provisoriska stängsel av flätade grenar odlades det överallt, framförallt bönor, röd chili, solrosor och gröna bladgrönsaker.

Jag sov ensam i hennes flickrum medan hon sov med sina föräldrar

Jag minns så väl hur känslan var att leva där. Då vi ännu inte var gifta, jag och min (tyvärr numera ex-) fru, sov jag varje natt ensam i hennes flickrum medan hon sov tillsammans med sina föräldrar. Flickrummet vette mot gatan in i byn och var fullt av gosedjur i alla färger man kan tänka sig.Varje morgon klockan 6, nästan spöklikt exakt, hördes en genomträngande röst genom morgonkvittret, hönornarnas kacklande och ljudet från barnens lek utanför. ”DUAAAN YANYAN!! DUAAAAAN YAAANYAAAAN!!!!”. Duan Yanyan var min frus namn när hon var liten. Detta gapande upprepades fram till att någon i huset svarade med ett högljutt ”EEEEY!” som svar att de uppmärksammat henne.

Trots att huset hade en tydlig ringklocka ropar hon vid porten istället

Det var grannen som kom förbi på sitt dagliga morgonbesök och trots att huset hade en ganska tydlig ringklocka på dörren så hade denna nu grånade, kraftiga kvinna i 50-årsåldern inte riktigt kunnat ta sig ur sina gamla vanor att ropa vid porten istället.

Just denna morgon hade hon kommit förbi för att äta lite frukost tillsammans med oss för att sedan hjälpa min mor (Yanyans mamma, jag var redan så nära familjen att jag kallade henne mamma) att torka och göra en slags pasta gjord på chili, salt och aubergine. Oftast åt vi en skål med risnudlar i kött- och grönsakssoppa och sedan tog vi en promenad ned till den allmänna toaletten i byns centrum.

Ett konstruktionsfel hade gjort att vi saknade toalett i huset då alla avloppsrören lutade uppåt och inte svagt nedåt som de brukar vilket gjorde att försökte du spola så kom snart allt tillbaka med väldig fart eller la sig och luktade i rören. Så varje morgon var det bara att bege sig ned till betongbyggnaden utan tak som agerade toalett i byn. På vägen försökte jag minnas alla sätt jag skulle kalla grannarna. Kineser har väldigt många olika artighetstilltal beroende på relationen med familjen eller ålder. Det är alltid väldigt svårt att minnas dessa. Själv fick jag bara ”Lilla Blondfjun” tillbaka som svar på mina nickanden och utropanden av ”Tant!”, ”Gammelmor!”, ”Bästemor.” etc. Lilla Blondfjun var mitt namn i byn efter att min mamma började använda det när hon pratade med sina vänner.

Lilla Blondfjun var mitt namn i byn

Inne på toaletten efter att ha passerat de leende tandlösa gamla kvinnorna som satt utanför varje dag gällde det att leta upp ett ledigt bås. Varje bås bestod av ca 50 cm höga små väggar utan dörr. Sen var det bara att huka sig och försöka träffa rätt i hålet i golvet.

Från början var det ganska obekvämt för det kunde vara cirka 7 personer där inne samtidigt, krystandes, och då toaletten saknade tak så kunde alla från omkringliggande byggnader titta på en genom fönstren på andra våningen. Det blev inte bättre av att jag dessutom var den enda utlänningen i byn så jag kunde nästan inte gå på toaletten utan att ha en intresserad publik. Men efter några veckor slutade man att bry sig och morgonen blev rutin.

Byn är idag riven av den lokala regeringen sedan ett antal år tillbaka, för att bygga nya höghus som en del i den planerade ekonomiska utvecklingen i stan. Dock kommer jag försöka minnas byn i skrift på MotKina.se


Niklas Larsson