7
Skrivet den 22 november, 2013 av Gustav Jönsson i Blogg
 
 

De 5 SÄMSTA sakerna med Beijing

beijing
oändlig kö med turister på väg in till den förbjudna staden

OBSERVERA att detta inlägg är skrivet i underhållningssyfte. Jag har valt att lämna ute alla bra saker jag hittade i staden, och istället fokusera enbart på det negativa. Varför? Det är ju roligare att skriva om, helt enkelt.

———–

Efter att ha bott i Shanghai de senaste sju månaderna har jag börjat utveckla någon sorts patriotism för mitt nya hem, på gott och ont. Självklart är min stad den bästa i Kina, något annat finns ju inte. Samtidigt har jag uppfattat en jäkla rivalitet mellan just Beijing och Shanghai, som sig bör mellan de två prestigestäderna. Lite likt Stockholm och Göteborg, fast på riktigt.

Ibland har jag frågat taxichaufförer vad de tycker om Pekingbor här i Shanghai. Samma sak gjorde jag i Beijing, efter att ha förklarat att jag bor i Shanghai. De verkar inte vara överförtjusta i varandra.

När jag för första gången i oktober äntligen åkte upp till huvudstaden tog jag därför såklart lite stolthet i att se på staden med mina otroligt färgade Shanghai-glasögon. Som Shanghaiare presenterar jag därför min motpol till inlägget ”5 ställen du inte får missa i Beijing” skrivet av Erika.

De 5 sämsta sakerna med Beijing

5. Grått, grått, grått
Smog ja. Sån där rökdimma, ni vet. Beijings ”Unique Selling Point” och en omöjlig-att-missa-sevärdhet. Jaaaaa jag vet att Shanghai-luften inte direkt är fjällmiljö heller, men ändå. När vi landade med tåget på eftermiddagen var det nästan lite chockartat, vart hade vi hamnat? De första kvällarna kändes det som om bilarnas strålkastarljus skar igenom liften lite som knivar genom en grå degluft. Typ. Jag slogs också av hur hela staden kändes så platt och oändligt stor. Kanske har husen och människorna (färgglada kläder någon? Ingen. Nähäpp) en roll i detta, men jäklar alltså.. Hela Beijing känns som en stor grå smörja. Förlåt.

4. Den förbjudna staden
Okej, jag jag vet att jag är en dålig turist rent allmänt (TP-kunskaper och trivia är min stora akilleshäl), men ändå. Det här var ett lidande på hög nivå. Det kanske hade varit kul om jag pluggat på om all historia innan vi gick dit, alternativt gled runt med en schysst gul keps i en av turistgrupperna med vettig guide som förklarade allt. Det gjorde vi inte. I typ två timmar (Det är STORT!) gick vi runt och knuffades med galna turister. Vi hade ju dessutom lyckats med bedriften att gå hit på en söndag, den värsta turistdagen. Bland alla milslånga gångar och höga gråa byggnader fick vi utstå tortyr med en 48-gradig värme (minst).

Nä alltså, inget för mig.

Någonstans i hutongerna. En av de riktiga godbitarna i den här stan

Någonstans i hutongerna. En av de riktiga godbitarna i den här stan

3. Staden
Varför är allt så långt bort hela tiden? Staden är platt, och stor. Grå. Hemma i Shanghai är jag van med små mysiga gator (några undantag) däran utan problem kan smita rätt över de två filerna för att komma till andra sidan, utan att ens behöva hitta övergångsstället (jag är lite av en gangster, jag vet). I Beijing handlar detta istället om att hoppa över staket och sedan löpa över 10 filer av stenhård trafik för att överleva, alternativt gå 8km för att hitta närmaste gångtunnel och gå under. Beijing är gjort för bilar. Jag är ingen bil.

2. Människorna
I Beijing verkar ingen tycka om mig. Alla vill lura den långa vita turisten. Priserna står sällan i butikerna, just för att de ska kunna ge dig turistpriset när du väl ska betala dina kakor. Jag har en teori om att detta framkommit just på grund av den slående stora skaran turister som kommer till Beijing, och att de skulle saknas mer i Shanghai då de flesta Laowais här är studenter/expats. Kanske, jag vet inte. Kanske gled vi bara runt bland turistställena också, i ”fel kvarter” såattsäga. Det enda jag vet är att alla (nästan) var dumma och elaka mot mig. Fy.

1. Taxichaufförerna
Solklar etta på min lilla hatlista. Jäklar alltså. Sällan har jag känt mig så ovälkommen i en stad som när jag försökt åka taxi i Peking. Först och främst har vi den stora utmaningen i att faktiskt lyckas sätta sig i en taxi. Är det under rusningstid verkar de flesta chaufförer gömma sig, och de lediga som åker förbi vinkar bara oförskämt till dig när de åker förbi. Just detta vinkande verkar vara återkommande oavsett tid på dygnet, där vårt rekord var att stå vid vägkanten och vifta i över en kvart innan vi till slut lyckades plocka en skjuts tillbaks till hotellet. Det är heller inte säkert att taxichauffören kommer köra dig, trots att du satt dig i bilen – Ska du åt fel håll, eller åka en rutt med dålig profit för chauffören, är risken stor att du får hoppa ur igen innan resan ens startat. Väl iväg skiter de sedan fullständigt i att bekräfta att du sagt adressen rätt, upprepa vad du sagt eller ens säga ”Ok”. Håll tummarna för att du hamnar rätt, bara!

Bonus: Tunnelbanesystemet. Jag vet att det är så jäkla utbrett, smidigt och billigt (och 2rmb/resa är ju halva priset jämför med Shanghai)… Men so what, liksom!? För det första verkar rusningstid inte existera. Oavsett tidpunkt på dygnet kommer du få stå och trängas som en sill på väg till midsommarafton. För det andra har mina 195cm aldrig känts så långa. Ska inte beijingbor vara längre än kineserna från mer södra delar av landet? Tunnelbanan reflekterar INTE detta, tänker jag samtidigt som jag återigen slår i huvudet på väg in. För det tredje tycker jag bara allt känns så sunkigt. Dammigt, smutsigt, grått. Är jag nere i Londons tunnlar under blietzkrieg?

Mvh,
”Shanghai not born but raised”

okt-0181
Ett av undantagen. Dessa grabbar är några av de coolare jag stött på där de hängde nedanför den kinesiska muren.


Gustav Jönsson

 
Gustav läser just nu sista året på sin kandidat i Företagsekonomi och Marknadsföring. Under 2013 bor han i Shanghai, där utbytesstudier kombineras med internship. Hans favoritställe i Kina är Yellow Mountains (Huangshan), där avgasluften från storstan byts ut mot en fantastisk jäkla natur. Det sämsta med Kina, enligt Gustav? Sommarvärmen i Shanghai, såklart.