1
Skrivet den 9 februari, 2014 av Jonatan Zettergren i Blogg
 
 

”Du kommer aldrig klara av att dricka…”

Min kinesiska vän slängde ur sig de här orden medan vi satt och åt en läcker soppa gjord på grismage och diverse inälvor medan hela familjen som jobbade där storögt kollade på och undrade hur jag kunde äta det så enkelt. Det hon pratade om var självklart inte soppan utan det hon skulle bjuda mig på efteråt lite längre ner på gatan, till efterrätt skulle det bli douzhi.

Douzhi,豆汁, som ordagrant betyder bönjuice är gjord på mungbönan. Den tillkommer oftast som en bisats när man gör glasnudlar och påminner en del om sojamjölk, men bara lite. Den är en vanligt del i frukosten i Beijingområdet och den går att beställa på de flesta traditionella Beijingrestauranger, framförallt de som har en grön skylt(?) men inte den som antyder att det är en muslimsk restaurang.

Kinas svar på inlagd sill, antingen älskar eller hatar du det.

Douzhi

Det var på en av dessa ”gröna” restauranger som vi hade slagit oss ner på och beställt två skålar för det blygsamma priset av 3 yuan styck. Min vän log spänt med hela ansiktet och hade plockat fram kameran för att filma denna stora händelse. Jag hade självklart sagt att det inte finns något som jag inte kan dricka och vi hade slagit vad om att jag skulle eller inte skulle kunna dricka upp hela min skål. Vi hade en tidigare gång slagit vad om att jag inte kunde äta upp en matsked wasabi. Till min glädje glömde vi filma den gången, för även om jag vann vadet så var det ingen vacker syn när jag senare låg där likblek på restaurangens badrumsgolv. Nog om den episoden, här skulle det inte bli en repris. Jag tog skålen till min mun och luktade.. och blev utan ord. Jag fick sätta ner skålen igen och försöka komma på vad det påminde om, för det var ingen direkt vacker lukt om det skulle kunna beskriva det. Rejält sur och det jag kunde komma på var något med djur, mycket djur. Ladugård? Ja, åt det hållet men det var något mer specifikt än just ladugård. Jag fick stoppa undan dessa tankar för stunden för nu var det dags försmakprovning.

Jag hade fått berättat för mig vid den här tidpunkten att detta var en rätt man antingen blev beroende av eller aldrig skulle kunna ta mer än en smakprov av. Tydligen verkade det som att västerlänningar i regel tillhörde den andra kategorin. Det smakade som det luktade, men det var en egensinnig väldigt unik smak. Oehört syrligt och det var något med den syrligheten som gjorde att jag ville ta lite till och lite till. Min första kommentar till det hela blev ”det här smakade.. intressant”. Min kompis stoppade lite besviket ner kameran, började dricka sin medan jag återgick till min grubblerier över vad denna juice eller mjölk luktade som. När jag kom på det höll jag på att skratta ut det jag hade i min mun över min vän, jag satt och drack hönshus. Nu när jag har senare gjort lite efterforskningar om denna fermenterade drycken så beskrivs den som sur med en svag smak av ägg. Tycker hönshus är en mycket bättre beskrivning.

Nu, 4 månader senare och tillbaka i Sverige, trodde jag aldrig att jag skulle sakna en gråblaskig soppa som smakar hönshus så mycket som jag faktiskt gör.

 


Jonatan Zettergren

 
Spenderade 2013 i Kina med studier i Shanghai och Beijing, samt en 3 månaders backpackingresa i Guangdong, Hainan och Yunnan. Är för närvarande tillbaka i Göteborg för att avsluta studierna i Företagsekonomi och International Business innan flytten går tillbaka till det nya hemlandet.