0
Skrivet den 17 november, 2015 av Jakob Davidsson i Blogg
 
 

Engelska i Kina – och varför det oftast blir chinglish

När Kina öppnades för omvärlden i slutet av 70-talet var USA snabba med att etablera diplomatiska band. Nya ekonomiska samarbeten, utbyten med omvärlden och den nya turismen gjorde att behovet av kunskaper i engelska sköt i höjden på kort tid. Detta i ett land med en miljard invånare vars engelskakunskaper vid denna tidpunkt var obefintliga.

Detta plötsliga behov tillgodogjordes genom nya utformningar av engelsk undervisning och numera får skolbarn obligatorisk utbildning i engelska från och med 10 års ålder. Utformningen av denna utbildning ifrågasätts ofta av länder i väst på grund av dess höga fokus på skriftliga test och provresultat. Att praktiskt använda och tala språket är ofta mindre prioriterat (och lärs ibland inte ut alls), vilket leder till osäkerhet och svårigheter att uttrycka sig på engelska, även i vardagliga situationer. Av denna anledning kan många kineser läsa engelska ganska väl, men kan ibland inte uttala ett enda ord. Till följd av detta har nog de flesta sett de ibland komiska engelska översättningarna som återfinns på restaurangmenyer, skyltar och reklamblad, skämtsamt kallat ”Chinglish”.

 

Trots detta räknar man med att runt 300 miljoner kineser behärskar engelska på olika nivåer, och att denna siffra ökar i snabb takt. Allra bäst kunskaper har kineserna i Hong Kong och Taiwan samt i de större städerna på fastlandet, det är även dessa som får en chans att använda engelskan mest, med tanke på turister och utländska företag.

Det är vanligt att utlänningar från engelsktalande länder eller länder med högt anseende inom detta område, såsom Sverige, reser till Kina för att jobba som lärare i engelska. När jag själv var i Kina senast så var jag på besök i en mindre stad där jag träffade en vän som erbjöd mig ett jobb som just engelsklärare. Jag inte hade möjlighet, men fick ändå veta att det handlade om en heltidstjänst med en ansenligt stor ersättning på en skola för barn mellan 3 och 5 år. Små barn med andra ord. Det gav mig lite huvudbry, då jag blev osäker på hur jag skulle kunna lära barnen språk när de var så små. Min vän hade en mycket enkel lösning på det problemet. Jag skulle inte prata kinesiska alls, bara engelska. Då skulle de lära sig snabbare.

Det diskuteras bland västerlänningar hur lämpligt det är för outbildade lärare att bedriva utbildning, men samma diskussion verkar inte pågå i Kina – det finns ett sånt underskott på engelskalärare att de tar nästan vem som helst, så länge man själv kan tala engelska. För att höra mer om hur det är att vara engelsklärare, lyssna på podd-avsnittet om just det. 

På nationell nivå så skedde ett mindre bakslag nyligen när Education First, ett av världens största språkutbildningsföretag,  för femte gången publicerade ett index av engelskkunskaper som andra språk, mätt i 70 olika länder. Allt eftersom fler länder lagts till i indexet har Kinas placering fallit, och landet återfinns nu på plats 47 av 70 (förra gången var de på plats 37). Detta kan jämföras med Sverige, som faktiskt innehar första platsen.

Trots detta står det klart att med landets växande roll i världen, flitiga kinesiska studenter och mängderna med utländska turister i Beijing, Shanghai och övriga platser kommer att innebära ytterligare krav på internationell kommunikation. Förmodligen med lite engelska, lite kinesiska, lite handgester, mycket chinglish samt en blandning av hundratals andra språk och dialekter.


Jakob Davidsson

 
Profilbild på Jakob Davidsson
Jakob pluggar på Handels i Göteborg. Hans intresse för Kina tog sin början 2011 med ett utbytesprogram till en skola i den kinesiska staden Changsha. Sedan dess har intresset blivit mer och mer omfattande med fler resor till Kina och studier för att lära sig Kinesiska. Han planerar nu inför en utbytestermin på Fudan!