2
Skrivet den 14 januari, 2014 av Erika Staffas i Blogg
 
 

Vad har jag lärt mig på ett år i Kina?

Nedräkningen har tickat igång på riktigt. 10 dagar är allt som återstår av det här äventyret, för den här gången. 5 dagar i Kunming och 5 dagar i Beijing. Tankarna studsar genom mitt huvud. Försöker kategorisera, lägga varje personlighet, känsla och  doft på sin plats i minnesbanken. Minns hur vi planerade, räknade ned och drömde om hur allt skulle bli när vi kom hit. Det var så länge sedan nu. Plötsligt stod vi bara där. Beijing. Älskade Beijing. Mitt i kaoset. Nu räknar vi ned, men inte för att komma hit, utan för att återvända. 10 dagar är allt som skiljer oss och Göteborgs kullerstensbelagda gator.

Jag har funderat en hel del på vad det här året egentligen gjort med mig. Vad det har gjort för mig. Vad har jag lärt mig? Har jag förändrats? Är det då för att den nya miljön har påverkat mig eller är det enligt den alldeles ordinära utvecklingskurvan? Jag vet inte. Kanske är det sådant som andra ser bäst. Jag har ju varit med mig själv hela vägen. Inte hunnit märka av förändringen. Efter en stunds självrannsakan (och för att få någon slags poäng med det här inlägget) har jag hittat fem punkter där jag faktiskt förändrats sedan jag kom hit. Här nedan får ni dem utan inbördes ordning.

erika staffas

Minoritetsparken i Beijing

1. Dui Dui Dui
Någonting som jag verkligen har anammat är kinesernas sätt att kasta sig med uttryck i trefalld. Det är ”dui, dui, dui” (det är korrekt), ”hao, hao, hao” (det är bra) och för min del nu ”ja, ja, ja”, ”nej, nej, nej”, ”men, men, men”, ”tack, tack, tack” och ”va, va, va.” Hela tiden. Jag har faktiskt verkligen försökt sluta, men hur jag än försöker så kommer det ur mig som en kulspruteattack. Hjälplöst. Hopplöst. Hyffslöst.

2. Jag behöver en dos SFI när jag kommer hem
En god vän sa en gång att ju mer man lär sig av ett främmande språk desto sämre blir man generellt på de andra språken man kan. Det här är någonting som jag verkligen skriver under. Misstolka mig rätt nu. Tolka det inte som min HSK-lärare när jag diskuterade detta fenomen med henne, och hon blev förskräckt av hur jag hade glömt hela mitt modersmål som jag ändå talat i 22 år. Det är inte det som är fallet. Inte heller har jag skaffat mig en brytning à la Anita Ekberg. Vad som har hänt är snarare att jag har börjat snurra ihop de olika språken, använda fel meningsbyggnad och ord på fel språk, svänga mig med ord med i meningen fel definition, komma på nya ändelser på ord och verb som inte är korrekta för det språket jag talar för tillfället. Det är fruktansvärt. Jag förstår knappt vad jag säger längre. Förstår inte att någon annan gör det heller. Jag har ändå räknat mitt som en språkhetsare innan. Pustat över särskrivningar och dragit mig i håret över människor som inte kan skilja på ”han” och ”honom.”
Exempel: När jag skulle skriva ”utan inbördes ordning” tidigare i det här inlägget var jag tvungen att wechata min mamma för att fråga hur man verkligen säger, då jag fått rödmarkering på ”obördes” och ”utanbördes.” ALLTSÅ!

3. Innehållet i min väska
Det är lika bra att erkänna det med en gång. Jag är en väsktjej. Det är få saker som jag åtnjuter så mycket som att hitta en ny väska. Det skulle vara att hitta en ny kjol i så fall. Min väska och innehållet blir alltså en ganska central del i mitt liv och speglar vad som händer just då. Sedan jag kom till Kina är det några nya artiklar som alltid infinner sig där. Bland annat så ligger det numer alltid minst tre halvfulla pappersnäsduks-påsar. Jag har gjort misstaget att stå utan papper några gånger för mycket att jag nu har som ritual att innan jag går utanför dörren alltid försöka se till att jag har papper med mig. Att hitta toapapper på toaletterna är en syn som skulle få mig att hoppa och jubla. Ingenting som händer särskilt ofta alltså. Någonting som alltid finns i min väska är kontanter. Det hade jag aldrig på mig innan, då använde jag bara mitt kort. Men nu så använder inte mitt kort för annat än att ta ut pengar och handla på Taobao.

4. Jag har blivit hänsynslös
Det är kanske inte precis så att jag var Moder Teresa innan, men Jesus, under de tio dagar som vi hade familjen över, stod det verkligen klart. Jag kines-loskar, skriker högljutt på servitriser och spottar ut benrester alldeles bredvid min bordskamrat. Men allra värst, allra värst har det blivit när det kommer till att ta sig fram i stadsmiljö. Mina armbågar hugger sig fram genom folkmassan och fäller alla som inte har vett nog att flytta sig undan. Det enda sätt att ta sig fram. Jag säger bara en sak. Antingen blir det omlärningscamp för min del eller så kommer de ske massmord på Göteborgs gator efter det att jag har kommit hem den 15:e januari.

5. Jag har börjat lära mig att släppa kontroll 
Jag är en kontrollmänniska och wannabe-perfektionist.  Är och har alltid varit. Hemma brukar de kalla mig den misslyckade perfektionisten, inte helt utan anledning. Jag trivs bäst när jag bestämmer, som ledare i en liten grupp eller personen som drar i trådarna utan att någon inser det i en större grupp. Men det här är verkligen någonting som jag har fått jobba med sedan jag kom hit. Det finns inget ”nu gör alla som utisen säger” eller ”nu anpassar vi oss efter utisen.” Halva tiden här har jag ingen aning om vad som händer eller vad som kommer ske. I början var det frustrerande. Det är det fortfarande. Jag kan bli helt tokig när jag väntar eller kräver ett besked och får ett ”sätt dig ned och vila lite så länge” i ansiktet för hundrade gången. Men det har också kommit att bli något av det som jag tycker är så speciellt med Kina. Kaoset. Kina-kaoset. Att leva varje dag och inte ha en aning om hur det kommer att sluta. Att njuta av känslan att trots att dagen antagligen inte kommer bli som man tänkt sig så kommer det att lösa sig, och på något sätt bli bra ändå.


Erika Staffas

 
Erika är bosatt i Lund där hon i januari 2017 tar ut en dubbelkandidat i kinesiska och pol. kand. Erika har bott i Beijing, Kunming och Qingdao och började läsa kinesiska redan 2007.