0
Skrivet den 20 mars, 2014 av Jessica Sollander i Blogg
 
 

Första gången i Kina, del 2

Jag ställde mina kollegor på Motkina frågan, hur var ditt första intryck av Kina? Som många av oss vet kan det vara en otrolig kulturkrock, positivt eller negativt. Det kan vara både härligt, överväldigande och hemskt. Oavsett kan vi konstatera att vi alla har mycket olika ”första gången” historier. Här kommer Jonatans första gång.

 

Jonatans resa kunde ha startat bättre, utan tvekan.

Jag landade i Shanghai och kaoset startade, inte direkt, utan jag kom utan problem in i landet och all min packning var med mig. Resan kan ha gått så bra p.g.a. att min lärare från Sverige hade åkt med samma flyg ner. Men efter att vi landat skiljdes våra vägar åt för de nästkommande dagarna, hade jag varit smart hade jag åkt med samma taxi in men jag var nyfiken på tåget. Det första jag försökte göra var att ta ut pengar, vilket inte fungerade.

MasterCard fungerar inte i Kina

Jag hade hört att det kunde vara problem med MasterCard i Kina och otursförföljda mig hade fått ett nytt bankkort veckan innan resan och min bank hade beslutat att byta från VISA som fungerar överallt till just MasterCard. Lyckligtvis hade jag växlat till mig 300 yuan på Landvetter så jag hade tillräckligt med pengar för att ta tåget in till centrala Shanghai.

Från tågfönstret fick jag min första erfarenhet av de ekonomiska skillnader för folk i Kina, här var jag i ett tåg som faktiskt flög genom luften och på utsidan kunde jag se barn leka i ruinerna av vad som var deras hem. Jag önskar att jag hade kunnat fånga detta på film.

Nästa del av resan var tunnelbanan och det var helt galet, på ett roligt sätt. Först av allt tog det mig 20 minuter att få tag på en biljett, som jag köpte i en maskin. Ett väldigt smart system när du vet hur du använder det men som jag vid tidpunkten inte hade en susning om, den ville inte ta mina sedlar heller och kön bakom mig växte längre och alla var märkbart frustrerade. Jag lämnade kön för att försöka förstå hur kineserna gjorde, men misslyckandes ändå. Till slut kom en vakt fram till mig som var trött på köerna och hjälpte mig genom att vika sedeln horisontellt som ett V och det fungerade. Jag har aldrig varit med om en så fullpackad situation förut som i den här tunnelbanevagnen, varken före eller efteråt. Men just då trodde jag att det här var standarden i Kina, man har ju hört historierna.

Men just då trodde jag att det här var standarden i Kina, man har ju hört historierna.

Det var också fullt med nästan enbart finniga kineser, i efterhand insåg jag att tidpunkten var runt 8 på morgonen det vill säga skolstart, men det var inget jag reflekterade över vid tidpunkten och jag trodde att det var så här alla kinesiska tjejer ser ut. 20 stationer senare hade jag anlänt till den station som låg närmast det hostell jag hade bokat. Bara en kort promenad kvar tänkte jag och aldrig haft så fel.

Jag tror jag hade tur med vädret då det var solsken och 18 grader varmt vid tidpunkten då jag började vandra från stationen.  Det såg inte alls ut som på kartan jag hade, vägen ville inte ta slut. Hade jag missat en avfart? I Shanghai är tydligen vanliga gator ungefär 4 gånger länge än svenska, och att just kolla skalan på kartan man har är inte det första man tänker på. Det tog mig ett tag innan jag förstod detta då vägen jag gick på var lång även på kartan, så det fanns inte någon möjlighet för mig att kolla eventuella sidorgator.

 På den utskrivna vägbeskrivningen från hostelets hemsida stämde inte adressen överens med den utmarkerade på kartan.

Men när jag kom fram till ”rätt” ställe låg här bara en dumplingshop och ett hål i väggen med rostiga cyklar.  Jag hade gått med min packning i nästan 40 minuter och jag hade inte sovit på nästan 40 timmar. Jag hade nästan inga pengar kvar och min telefon hade nu inget batteri kvar, fantastiskt! Jag kollade i mina papper, jag försökte vara noggrann innan jag resta och skrev ut allt jag hade för en eventuell situation och nu var jag i en situation. På den utskrivna vägbeskrivningen från hostelets hemsida stämde inte adressen överens med den utmarkerade på kartan. Utan rätt adress låg enligt mina beräkningar runt en halvtimmes promenad bort, på en gata som var ännu längre än den jag tidigare vandrat på. Gatan började i min riktning på nummer 500 och hostellet skulle ligga på nr 235, problemet var att på det numret fanns inte mitt hostell. Jag in på nummer 235 ändå och försökte fråga efter rätt ställe, de skickade över mig till andra sidan gatan där det låg ett lyxhotell med mer eller mindre samma namn. De skickade vidare mig tillbaka till andra sidan gatan igen och efter ett tag lyckades jag bakom ett stort buskage se tecknet för hem 家. Tack vare att jag visste att hostelet hade med ”homelike” i namnet fann jag till slut mitt hostel.

Jag hade ingenstans att sova, jag kom hit ensam och visste inte var mina klasskamrater var

Hostelet hade inga papper på att jag hade bokat ett rum och killen i receptionen kunde endast ett par enstaka engelska ord. Jag hade inte tillräckligt med pengar för att köpa ett annat rum för natten. Hade under mina 2 timmars promenad hit försökt få ut pengar på minst 10 bankautomater men ingen av dem ville acceptera mitt kort. Jag hade ingenstans att sova, jag kom hit ensam och visste inte var mina klasskamrater var som hade anlänt till Shanghai tidigare var. Jag gav helt enkelt upp, jag började ifrågasätta varför jag hade åkt till Kina. 

 Därefter sa han ”here” till mig och gav mig telefonen. 

Jag gav det ett sista försök då jag insåg att några av mina klasskamrater skulle stanna på det här hostelet. Jag skrev ner namnet på en av mina vänner och visade det för killen i receptionen och förklarade på kinesiska att detta var min vän och att jag ville att han skulle kontakta henne. Han hittade hennes namn i sina papper men när jag trodde att han ringde till hennes rum så började han prata på kinesiska i telefonen. Därefter sa han ”here” till mig och gav mig telefonen. Han hade ringt någon på huvudkontoret som kunde lite bättre engelska och som jag försökte förklara min situation. Jag var så frustrerad och deprimerad att jag pratade så snabbt att de inte kunde förstå den engelska jag fick ur mig och det slutade med trodde jag att det rann ut i sanden. Jag gav tillbaka telefonen till receptionisten och han pratade lite mer med personen på andra sidan, sen bad han mig sitta ner och vänta. 

Han var därefter snäll nog att komma med te till mig

Han var därefter snäll nog att komma med te till mig och det var det bästa jag hade smakat på en väldigt lång tid. Efter 10 minuter kom managern och de bad mig komma till disken. De bad mig betala 100 yuan i deposition för en nyckel och bad mig skriva på ett papper. Jag hade tur nog tillräckligt med pengar för det här och höll nästan på att skratta när jag läste på pappret. De hade checkat in mig med mitt förnamn och min väns efternamn.

Vid det här laget orkade jag inte bry mig längre

Men det sista jag ville göra i den här situationen var att påpeka detta. Jag var för trött och tänkte att jag skulle få sova på en madrass i hennes och hennes pojkväns rum på hennes bekostnad. Bättre än inget för jag var tvungen att sova. När jag kom in i rummet var det tomt och rent, hade jag fått ett helt rum på hennes nota? Jag gick tillbaka till receptionen och frågade om jag kunde få hennes rumsnummer men fick som svar att hon hade checkat ut. Jag fattade ingenting och gick tillbaka till rummet för att packa upp min laptop för att koppla upp mig på deras wifi för att kunna komma i kontakt med någon. Datorskärmen hade då spruckit och det gick inte att se något, jag hade också köpt en dyr router för att ha med på resan, den var också trasig. Men vid det här laget orkade jag inte bry mig längre. Jag somnade 11:30, nästan 5 timmar efter att jag landat i Shanghai.

Ett par timmar senare vaknade jag upp av att jag hörde en röst som jag kände igen så väl, en av mina klasskamrater, från korridoren utanför. Jag hoppade upp och sprang ut från mitt rum men det var helt tomt utanför så snopen gick jag in i rummet igen. Var det en dröm? Troligtvis. Jag somnade om igen för att väckas av exakt samma sak senare men denna gång stod de utanför och det var ett av de gladaste ögonblicken i mitt liv. De berättade att min vän som hade checkat inte hade gillat hostelet utan istället skaffat ett rum på lyxhotellet på andra sidan gatan. 

Min vän hade inte gillat hostelet

Tillsammans med mina vänner begav vi oss ut i Shanghai för att få lite mat, bråkade med taxichaufförer och fick tillslut en amerikansk hamburgare för att stilla hungern.

Några av mina klasskamrater hade kontakter i Shanghai och hade fixat inträde åt oss på en klubb vid namn Rich Baby. Denna klubb var något jag inte hade upplevt i Sverige förut, med en intressant blandning av asiatisk musik och västerländskt med en massa Avicii och SHM. Vi fick massa gratis tequilashots och drinkar gjorda av vodka och apelsinläsk. Vi betalade tillbaka genom att ta över dansgolvet som innan vi gjorde entré var tomt. Blonda svenska tjejer får många blyga asiater att våga dansa. Kom tillbaka till hostellet vid 5 på morgonen, avslutade med instant nudlar och lite Family Guy för att sedan gå och lägga mig kl 6.
Min första dag i Shanghai och Kina var över och jag somnade med ett leende.


Jessica Sollander

 
Sin ålder till trots är Jessica en RRR (Riktigt Rutinerad Räv) i den kinesiska världen. Första gången hon bodde i Kina var under 2000-2002, och har sedan dess följt den stora tillväxten, framförallt i Shanghai, på nära håll. Under hela 2000-talet har hon spenderat olika kortare sejourer i landet.