0
Skrivet den 6 februari, 2014 av Niklas Larsson i Blogg
 
 

Glimtar av livet i Kina – Morfar

När man lever med kineser i Kina, speciellt om man anses vara en del av familjen, så är man aldrig ensam. Det finns ingen äldreomsorg som vi är vana vid utan barnen tar hand om sina föräldrar från det att föräldrarna går i pension. Ofta har föräldrarna inte råd att bo själva efter pensionen utan flyttar in med sina barn och ställer ofta upp genom att ta hand om barnbarnen så att föräldrarna kan jobba extra för att klara familjeförsörjningen. Min frus Mormor och Morfar hade två döttrar, oftast levde de tillsammans med min frus moster men de kunde ofta bo hos oss i flera veckor. Så det var alltid livat och fullt med folk hemma.

Mitt första minne av min frus morfar var en äldre väderbiten karl med vit sliten fiskarhatt som log mot mig med en ojämn tandrad från andra sidan middagsbordet. Han gav mig tummen upp och skrockade lite lätt. Morfar var en man av få ord fick jag lära mig, men något minne i honom tycktes alltid komma upp till ytan när han träffade mig för redan den kvällen skrockade han och pratade ivrigt med mig på grötig Kunmingdialekt. I Kunming pratar man en lokal dialekt som är en variant på den rikskinesiska som talas närmare huvudstaden Peking, men den är ofta helt obegriplig även för ovana inflyttade Kineser. Det tog mig några månader innan jag började förstå vad familjen sa och ännu lite längre innan jag lärt mig förstå vad Morfar sa.

Det var när han var förfriskad och glad på kvällarna som historierna dök fram.

Morfar var en mycket enkel man som i unga år arbetat på fälten kring ”hästvägen”, en plats väster om Kunming i riktning mot västra bergen. I unga dar mycket fattig men på den tiden klarade man sig bra även om man hade lite pengar. Det fanns nämligen rikligt med fisk i Dianchi-sjön i närheten och grödorna växte frodigt i den bördiga röda lössjorden så att mat saknades var ovanligt. Efter att fälten senare försvann närmare modern tid så gick han i pension och spenderade dagarna åt att varje morgon tappa ett glas fullt med Baijiu (40-60% sprit gjord på durra/sorghum) och dricka det till frukost. Sen fyllde han sin té-termos med nya téblad, hällde på kokande vatten och lade försiktigt ned termosen i en virkad bärpåse som mormor sytt åt honom. Hatten hade han redan på sig från det att han steg upp ur sängen så han brukade bara tjoa åt oss med ett leende och sedan försvinna ut genom dörren för att leta upp någon lekkamrat på utsidan, se på när andra spelade Mahjong eller bara strosa runt i någon av parkerna. Vad han tänkte och gjorde under sina dagliga äventyr, det vet jag tyvärr inte för dessa gav han sig alltid iväg på ensam. Det var när han var förfriskad och glad på kvällarna som historierna dök fram.

”När jag var liten,” sa Morfar och gestikulerade med handen strax under midjan för att visa hur liten han var ”ungefär så här stor, var jag och lekte med mina vänner uppe i bergen. Ned för den torra jordvägen kom då en bil farande så dammet yrde. Den stannade framför oss och puttrade en stund innan föraren slog av motorn och steg ur bilen. Jag minns hur förvånad jag var när jag såg att det var en vit man med blont hår, precis som du Lilla Blondfjun.” sa Morfar och pekade på mig.

”Jag vet inte vad mannen sa men han var klädd i brun skinnjacka och skinnkeps och jag förstod att han var från ‘Flygande Tigrarna’* som alla kände till nere i byn. Mannen sade något till mig upprepade gånger men jag förstod inte alls vad han ville säga. Jag minns hur mannens leende långsamt började försvinna och ansiktet veckas i desperation medan tungan nästan vrickades i försöken att säga vad han nu ville ha sagt. Till slut förstod jag att han försökte prata kinesiska och fråga om vägen till hästvägen. Jag lyfte på armen och pekade stumt med öppen mun i riktning mot öster. Mannen tittade åt det håll jag pekat, log sedan mot mig och sa något obegripligt åter igen. Han tog fram en liten plåtburk ur jackfickan och räckte fram den till mig. Storögt tog jag emot den medan mannen gestikulerade mot munnen som för att lägga mat i den. Återigen skrattade han och satte sig sedan i bilen och körde vidare längs med vägen.” Morfar tystnar en stund med ett stort leende som för att bekräfta att jag hänger med, det gör jag egentligen inte men denna historien har han berättat 100 gånger redan så jag vet vad han pratar om även om jag inte kan höra precis vad han säger.

Det verkade nästan som att han aldrig ens noterade att jag var lite annorlunda vilket var skönt som utlänning i en kinesisk familj.

”Det var en burk av hårt amerikanskt godis. Alla mina vänner var avundsjuka på mig!” sade morfar och skrockade. Han räckte fram skålen med stekta chilifrukter till mig. Morfar trodde på två saker för att hålla sig i form. Sprit och stark mat och varje kväll vi åt något med det minsta chili ville han att jag skulle tugga i mig dem hela. Jag brukade blidka honom genom att äta minst en, vilket alltid ledde till ett stort leende på morfars läppar och ett gillande nickande åt mitt håll med tummen i vädret.

”När jag var ung var det farligt.” sa Morfar och bytte raskt historia. ”Ibland slogs vi med kniv, var man inte försiktig så kunde man lätt stryka med. En gång var det nära för mig men jag lyckades slå ned honom innan han stack kniven i magen på mig.” Vid det här laget hade jag förstått att han nästan aldrig hörde vad jag sa men jag lyssnade alltid på hans historier hur få och repetitiva de än var. Han var alltid väldigt snäll och öppen mot mig.  Det verkade nästan som att han aldrig ens noterade att jag var lite annorlunda vilket var skönt som utlänning i en kinesisk familj.

Trots att han var förbjuden att dricka hittade jag honom alltid med en gömd flaska under sängen

Mot slutet av min tid i Kunming började morfar tyvärr att få problem med blödningar i hjärnan och hamnade på sjukhus. De satte in två tuber för att tappa på blod när så krävdes. Han fick namnet ”Teletubbies-morfar” under den tiden för vi satte alltid små bollar på hans ”antenner” och skrattade. Han skrattade också, även om han inte alls förstod vad dessa Teletubbiessakerna var för något.

Trots att han var förbjuden att dricka hittade jag honom alltid med en gömd flaska under sängen, bakom gardinen eller annat lämpligt ställe som han tog fram så fort sjuksyster lämnat rummet. Han skrockade alltid gott och tog några klunkar innan han skyndsamt gömde flaskan igen.

Han lyckades dock ändå återhämta sig från blödningarna utan men, men en morgon på väg till sina vänner i parken för att dricka té ramlade Morfar på trappan utanför porten och avled. Hans porträtt står fortfarande på altaret hemma och familjen saknar honom. Tack Morfar för att du var så snäll mot en Laowai som mig.

 *Flygande tigrarna (The Flying Tigers) var ett populärnamn på American Volunteer Group (AVG), en grupp av amerikanska piloter som under andra världskriget(1941–1942) kämpade för att försvara Kina mot Japan.

Gruppen var officiellt en privat militärenhet på kontrakt, i vilken manskapet var legosoldater. Huvudparten av personalen kom från United States Army Air Forces (USAAF), United States Navy (USN) och United States Marine Corps (USMC) och hade rekryterats med godkännande från de amerikanska myndigheterna.


Niklas Larsson