Allt du vill veta om Kina och lite till

 


Guide

Hjälp oss att växa! All information på den här sidan är skrivna av medlemmar för medlemmar. Vi jobbar hårt, men är helt beroende av att fler hjälper till och håller informationen uppdaterad! Har du något du vill tillägga, ändra eller ta bort från texten nedan? Kontakta oss och bli en del av Motkina.se idag!

Allmänt

Kina är världens mest befolkade land och ett av de absolut största till ytan. Att försöka dra hela landet i en enda generalisering kan vara både missvisande och fel.

Här kommer en kort guide och introduktion till Kina. Leta vidare på sidan för att läsa mer djupgående om olika ämnen, eller kontakta oss på Motkina.se om du vill ha hjälp att hitta någon specifik information. Annars kan du alltid fråga i forumet, där det finns många vänliga själar som gärna hjälper till.

Historia

Kina räknas världens äldsta fortfarande existerande civilisation med arkeologiska spår från en jordbrukskultur som löper ända från 6000 f.kr, men spåren efter den första Peking-människan dateras tillbaka till 400 000 år sedan.

De första kinesiska kungadömena, Xia-dynastin (ca 270-1600 f.Kr), Shang-dynastin (1600–1046 f.Kr.) och Zhou-dynastin (1046–256 f.Kr.), vet vi fortfarande idag väldigt lite om. Det gäller framför allt Xia-dynastin som fortfarande upplevs som mystisk i väst.

221 f. Kr. uppstod för första gången  konceptet av Kina som ett enat rike i samband med Qin Shi Huan, kejsaren av Qin, för första gången enade hela landet under en kejsare. Qin som hade skaffat sig många fiender på vägen blev i sig inte långvarig, men tanken på ett land överlevde och grodde i det kinesiska medvetandet. I ca 2000 år vinkade krig, kejsare och nya dynastier av varandra. Det var inte förrän 1912, då den siste kejsaren Puyi, avsattes och Kina började den resa mot det moderna Kina som vi ser idag.

För mer information om kinesisk historia rekommenderar vi på Motkina.se ”The China History Podcast”, historia123s Kinasatsning  eller Krister i Beijingsprojekt: Kinaportalen” på svenska Wikipedia.

Klicka här för inlägg vi har skrivit på ämnet under #historia, #kinesisk historia och #kinas historia

Administrativ indelning

I Kina finns 23 officiella provinser (inklusive Taiwan), 5 autonoma regioner, 4 kommuner och 2 administrativa zoner. Kina delas även upp (oberoende provinserna) i 6 regioner. Östra, Nordöstra, Norra, Nordvästra, Sydvästra och Sydcentrala Kina.

Varje provins har eget styre med representanter från staten och partiet som ska genomföra och kommunicera ut policys och politiska beslut. Kineserna räknar även Hong Kong och Macau som provinser men erkänner deras självständighet och kallar dem ”Speciella administrativa regioner”. 

Till de autonoma regionerna räknas Guangxi, Inre Mongoliet, Tibet, Ningxia och Xinjiang. Det innebär att regionerna har inre självstyre där de kan fatta beslut som gäller för området. Nivån av eget styre varierar beroende på region.

Kommunerna t.ex. Beijing, Chongqing, Tianjin och Shanghai, är de största städerna i Kina och kräver eget lokalt styre på grund av de stora befolkningarna och den snabba tillväxten. De självstyrande områdena förväntas lyda under kinesisk lag, men styrs efter lokala traditioner och förutsättningar. De självstyrande områdena är överlag glesbefolkade och fortfarande i stor utsträckning jordbrukare.

Den mest befolkade regionen är Guangdong i södra Kina med mer än 100 miljoner invånare. Den folktätaste är dock Macau, med fler än 19 000 invånare per kvadrat kilometer.

Klicka här för inlägg vi har skrivit på ämnet under #geografi

Språk

I Kina talas i största utsträckning vad vi i väst kallar mandarin, den standardkinesiska som lärs ut i skolan och talas på CCTV. Standardkinesiskan anses vara det mest spridda språket i hela världen med ca 960 miljoner brukare, då det används i Kina, stora delar av resten av Asien och nu i allt större utsträckning börjar spridas till väst.

Utöver detta finns det många regionala dialekter av mandarinen, som kan göra det svårt för turister att åka runt i Kina med kinesiskan man lär sig från början. De olika dialekterna använder samma skriftsystem, men kan ibland skilja så mycket i uttal att två personer från två olika delar av Kina inte förstår varandra. Dessutom talar även Kinas 55 officiellt erkända minoriteter olika minoritetsspråk som snarare liknar det språk från minoritetens geografiska placering t.ex. thailändskan och vietnamesiskan hos minoriteterna i Yunnan i sydväst.

Efter standardkinesiskan är kantonesiskan mest talad, framför allt i Hong Kong och i Guangzhou-området. Mandarin och kantonesiska använder samma typ av skriftsystem, några moderna skillnader finns där språket har utvecklats på olika håll, men överlag finns det möjlighet för en mandarinspråkig och en kantonesspråkig att förstå varandra genom skrift. Dock både betyder vissa tecken annorlunda saker och uttalas olika ibland, så en mandarintalande och en kantonestalande kan inte förstå varandra genom tal.

I vissa delar av Kina så lär sig barn båda språken och blir därmed tre-språkiga (med engelskan) redan i tidig skolålder.

Klicka här för inlägg vi har skrivit på ämnet under #språk och #kinesiska

Befolkning

Kineserna har under sin långa historia haft olika ”släkten” som har utvecklats fram och försvunnit. I dagsläget är den kinesiska befolkningen i majoritet han-kineser (ca 91,59 %). Han-släktet är de folk vars kutymer och traditioner västerlänningar generellt förknippar med Kina, men det ska inte förringas att det både finns och har funnits kinesiska folkslag med helt andra värderingar och traditioner. Genom historien har det som då var Kina härskats av bland annat mongolerna i nordväst.

Som nämnt tidigare har Kina 55 officiellt erkända minoritetsgrupper. Uppdelningen gjorde i samband med folkrepublikens skapande 1949. Där partiet skickade efter de ryska forskare som gjort samma uppdelning i Sovjet tidigare. Forskarna jämförde språk, utseende, traditioner, musik och traditionell klädsel minoriteterna sinsemellan och delade sedan in dem i olika grupper beroende på hur särskiljande forskarna ansåg att minoriteterna var från varandra.

Framför allt hittas minoritetsgrupperna Kinas gränsområden som te.x. i Yunnan-provinsen, där 22 av de 55 minoriteterna finns. De största minoritetsgrupperna är zhuang (19 miljoner människor) och machu (10.68 miljoner människor).

Klicka här för inlägg vi har skrivit på ämnet under #kineser

Religion

I det tidiga Kina var förfäderskult och schamanism viktiga delar av det som då var det kinesiska samhället. Här återfinns viktiga ideal som vördnad och respekt till allt från avlidna släktingar så som gudar och gudinnor genom offer och tillbedjan genom ceremonier. Från denna tid har en mängd sköldpaddsskal återfunnits, de så kallade orakelbenen, med inristade spådomar som oraklen kunnat läsa ut ur skalen beroende på hur skalen krackelerat när de berörts med glödande föremål. Dessa inristningar räkas som den äldsta bevarade skriften i Kina idag och rör framför allt frågor som om det är rätt tid att dra ut i krig, eller om orsaker till sjukdom och missväxt.

Idag i Kina råder sedan 1949 religionsfrihet, under förutsättning att man är ateist eller tillhör någon av de fem, av partiet, officiellt godkända religionerna buddism, taoism, islam, protestantism och kinesisk katolicism. Partiet har tagit på sig att skydda och värna all normal religiös aktivitet som inte innebär ett störande av allmän ordning, har för mycket inflytande av utländska beslutsfattare eller ge negativa konsekvenser på medborgares hälsa, det kinesiska skolsystemet, partiet eller staten.

Den religion med flest anhängare är buddismen som kom till Kina för ca 2000 år sedan. Sedan dess har den utvecklats i tre olika spår – den kinesiska buddismen, den tibetanska samt Pali buddismen som framför allt är vanlig i Yunnan-provinsen.

Idag säger ca 85% av kineserna vara religiösa och 15 % av dem vara ateister. 185 miljoner är buddister, 33 miljoner är kristna och 12 miljoner är taoister. Proportionerna har varit ungefär desamma sedan 1949.

Klicka här för inlägg vi har skrivit på ämnet under #religion

Politik

Kina styrs sedan år 1949, då folkrepubliken Kina grundades av, kommunistpartiet, Zhōngguó gòngchǎndǎng (KKP) som har sitt huvudkvarter på Zhongnanhai, alldeles vid förbjudna staden, Beijing.

Partiet, som själva inte kallar sig för ett renodlat kommunistiskt parti utan väljer istället att göra distinktionen socialistiskt med kinesiska särdrag, grundades i Shanghai 1921 och har idag ca 82 miljoner medlemmar, vilket gör det till det största partiet i hela världen. Just nu styrs det av partiledaren Xi JinPing som tog över från Hu Jintao i november 2012.

Maktstrukturen i Kina bygger på tre olika grundpelare: den nationella folkkongressen (NPC), statsöverhuvudet och statsrådet. NPC med dess 3000 medlemmar är i teorin den lagstiftande institutionen i Kina. NPC hålls visserligen, enbart en gång om året, men 200 av NPCs medlemmar (i egenskap som centralkommittén) möts betydligt oftare. NPC övervakar och kontrollerar all administrativa, juridiska och militära beslut på nationell nivå. Det är också NPC som väljer ut den mäktiga politbyrån.

Politbyrån är partiets verkställande organ och möts 1 gång i månaden, men den verkliga makten sitter hos den stående kommittén med 7 medlemmar, möts 1 gång i veckan. För att bli ordförande av partiet måste man vara medlem i politbyrån.

Klicka här för inlägg vi har skrivit på ämnet under #politik, #kommunistpartiet

Skolsystemet

Sedan 1985 måste alla kinesiska medborgare måste gå i skolan i minst 9 år. Kineserna börjar redan som sexåringar och påbörjar sin sexåriga grundutbildning, sedan gör de 2 år i motsvarande mellanstadium när de är från 12 till 14 år. Både grundutbildningen och mellanstadiet är sponsrat av staten, om man inte väljer att läsa vid privatskola. Idag, enligt uppgifter från staten, har 99,7 % av kineserna genomgått denna grundutbildning.

Vill man fortsätta studera under år 15-18, motsvarande vårt högstadium, får man ta Zhongkao, ett inträdesprov där eleverna testas i kinesiska, engelska, matematik, fysik, kemi, idrott och samhällskunskap. Inför varje år skickar eleverna in sin ansökan till respektive mellanstadium och det är de som i sin tur väljer ut de elever som de önskar ta emot inför året. Istället för att studera vanliga ämnen kan man sedan 1986, vid denna ålder välja att ansöka om att gå en yrkesutbildning istället.

Att ansöka till universitet i Kina sker genom de ökända gaokao-proven som hålls under 6-7 juni varje år och toppresultat är ett måste om man vill komma in på de mest prestigefyllda skolorna. Under gaokao-tiden stannar hela det kinesiska samhället av. Att tuta blir förbjudet, bilar och även flygtider planeras så att de inte skall störa eleverna. År 2013 tog 9.12 miljoner studenter proven. Här hittar du en lista på de mest prestigefyllda universiteten i Kina.

Det kinesiska skolsystemet är ett exkluderande system där enbart de bästa eller de med bäst kontakter kan lyckas. 40 % av de som klarar proven kommer inte in på något universitet över huvud taget. Det föder en otrolig stress och sömnbrist, psykisk ohälsa och självmord är inte ovanliga under proven.

Under de senaste åren har stora satsningar gjorts på att försöka förbättra undervisningen i de rurala områdena där 95.2 % av alla grundskolor, 87.6 % av alla mellanstadium och 71.5 % av alla högstadium finns. Just nu görs även satsningar på att de barn till de migrantfamiljer som flyttat från sina orter skall ha möjlighet till skolgång, någonting som tidigare inte varit möjligt då de enligt hukou-systemet inte haft möjlighet att skriva sig på sin nya ort.

Klicka här för inlägg vi har skrivit på ämnet under #skola

Maten

Vissa säger att det kinesiska köket började utvecklas i samband med den förste Pekingmannen (400 000 år sedan) då denne brukade eld till att göra upp mat, medan andra menar att utvecklingen har sin början under den kinesiska stenåldern, efter arkeologiska fynd av anläggningar för att odla ris och nudlar från den tiden.

I Kina gör man enligt olika skolor inräkningar i det kinesiska köket enligt 2, 4 och 8 olika kök som har växt fram genom klass, tillgänglighet till råvaror, etnisk bakgrund och olika traditioner. Nu för tiden går det även att räkna med Beijing och Shanghai som egna kök, vilket gör den totala summan till 10. Utöver denna inräkning gör man också skillnad på de olika minoritetsgruppernas traditionella mat.

  • Lu (Shangdong) – var tidigare en del av det kejserliga köket och fortfarande idag mer populär i norr än i söder. Kännetecknas genom att använda mycket skaldjur och fisk och tillaga det i milda smaker samt ofta ha soppbaserade element i rätterna
  • Chuan (Sichuan) – området är känt för att använda mycket peppar, vitlök, sesampasta, ingefära, jordnötter och den ökända Sichuan-pepparn som gör att smaklökarna kan domna bort och att det börjar kittla i munnen
  • Yang (Jiangsu) – Kännetecknas genom att man väljer sina ingredienser beroende på vilken säsong det är, för att förhöja smakerna och färgerna i rätterna. Ofta finns soppelement med i rätten, vanligt är också rätter som är 红烧 (hongshao) uppstekta med socker och soja.
  • Yue (Guangdong) – Kännetecknas av att vara fräsch och lätt. Den naturliga smaken i grönsakerna lyfts fram utan att använda för mycket kryddor och köttet är viktigast. 
  • Xiang (Hunan) – köket är känt för att vara pepprigt med mycket färsk chili, vitlök, schalottenlök och mycket oljigt.
  • Min (Fujian) – inspirerat av kusten och den bergiga terrängen är vanliga element svamp, jordnötter, fiskolja och bambuskott och kännetecknas genom milda, söta, mjuka och fylliga smaker. Fokus ligger ofta på att bevara och upphöja de naturliga råvarorna istället för att förändra den.
  • Hui (Anhui) – i det bergiga anhui ligger fokus på svamp, bambu, grönsaker 0ch vilda örter, liknar Jiangsu-köket.
  • Zhe (Zhejiang) – känt för att inte vara oljigt, utan väldigt fräscht och sött. Innehåller, tack vare sin geografiska placering, ofta element från havet.

Klicka här för inlägg vi har skrivit på ämnet under #mat och #kinesisk mat

Vi som har bidragit med information är: Jessica Sollander och Erika Staffas

Sidan uppdaterades senast [04-05-14]