1
Skrivet den 14 november, 2014 av Erika Staffas i Blogg
 
 

Historisk bakgrund till ettbarnspolitiken i Kina

Under två dagar kommer vi att publicera ett djupdyk i ettbarnspolitiken. Vi kommer att börja med att ge en historisk bakgrund, för att förklara hur allting blev som det blev, därefter beskriva situationen som den ser ut just nu och därefter jämföra med Singapores familjeplanering och försöka dra en slutsats inför framtiden. Vill du läsa vad vi tidigare har skrivit på området hittar du det under #ettbarnspolitiken och #ettbarnspolitik

Historisk bakgrund till ettbarnspolitikenEttbarnspolitiken infördes år 1979 av Deng Xiaoping som ett initiativ för att kontrollera en snabbare befolkningstillväxt, genom att införa en policy genom vilken kineserna enbart fick föda ett barn. Policyn implementerades i 8 provinser, och kom senare att införas även på nationell nivå. Par med bakgrund hos Kinas officiellt tillåtna 55 minoriteter gavs tillåtelse att föda 4 barn och par med tibetansk bakgrund undantogs helt från policyn. Senare gavs även familjer på landsbygden tillåtelse att få ytterligare ett barn, utifall att det första var en flicka.

Reproduktion har genom tiderna varit viktigt i det kinesiska samhället, och så sent som på början av 1970-talet födde en kvinna i genomsnitt 6-7 barn. När Mao Zedong kommit till makten 1954 var den generella åsikten att folket var Kinas främsta resurs och Mao antog därför flera kampanjer för att minska spädbarnsdödligheten genom att utbilda läkare, modernisera läkemedelsresurser, satsa på vaccin och proklamera mot sterilisering och abort. Under åren 1958-1962 i samband med det stora språnget, förändrades synen från att se folket som en produktiv enhet till en konsumerande enhet.

Som ett resultat av Maos satsningar på bättre sjukvård, i kombination med att dödligheten minskade efter det stora språngets avslut skedde en baby boom i Kina, som ökade befolkningen explosionsartat. 1950 beräknades Kinas befolkning till ca 550 miljoner, men redan år 1975 översteg folkmängden 900 miljoner.

I slutet av 1970-talet födde en kvinna i genomsnitt 2,7 barn istället för de 6-7 som snittet var bara några år tidigare

Wan Xi Shao” var en av de första kampanjerna mot ökad tillväxt som iscensattes. Den aktualiserades 1971 och uppmuntrade par att gifta sig senare och föda färre barn. Efter Maos död 1976 blev kampanjen strängare, och par hotades med sociala och ekonomiska konsekvenser om de födde fler än ett barn. I slutet av 1970-talet födde en kvinna i genomsnitt 2,7 barn istället för de 6-7 som snittet var bara några år tidigare.

De stränga initiativen gick radikalt emot rådande ideal om att det var bra att ha många barn. Efter Maos död antogs nya reformer som delade ut marken till folket istället för kollektivet. Mängden mark som varje familj fick tillgång till bestämdes efter hur stor familjen var, ju fler barn som kunde hjälpa till, desto mer mark. Dessutom byggde och bygger fortfarande idag hela det kinesiska välfärdssystemet på familjen – störst chans att ha överlevande barn som kunde ta hand om den äldre generationen var genom många barn.

År 1979 skruvades initiativet åt ytterligare i samband med ettbarnspolitikens officiella införande. Det innebar att kommittéer för familjeplanering organiserades på varje nivå i samhället för att kontrollera barnafödandet genom ett kvoteringssystem, där det i varje region enbart fick födas ett visst antal barn. Överstegs denna kvot innebar det konsekvenser för tjänstemännen, vilket ledde till ett system som uppmuntrade ett beteende av maktmissbruk. Tvångssterilisering och tvångsaborter, även sent in i graviditeter var vanligt.

Statistiken talar för att familjeplanerarna var ansvariga för ca 10 miljoner tvångsaborter och tvångssteriliseringar om året, när ettbarnspolicyn drevs som hårdast. Hade politiken inte införts hade vi haft 400 miljoner fler kineser idag. 2008 gjordes 13 miljoner rapporterade aborter i Kina, enligt människorättsgruppen ”All Girls Allowed”, var 1/10 av dessa påtvingade.

Läs vidare:
Ettbarnspolitik” vi aURplay


Erika Staffas

 
Erika är bosatt i Lund där hon i januari 2017 tar ut en dubbelkandidat i kinesiska och pol. kand. Erika har bott i Beijing, Kunming och Qingdao och började läsa kinesiska redan 2007.