1
Skrivet den 19 mars, 2014 av Jessica Sollander i Blogg
 
 

Första gången i Kina, del 1

Jag ställde mina kollegor på Motkina frågan, hur var ditt första intryck av Kina? Som många av oss vet kan det vara en otrolig kulturkrock, positivt eller negativt. Det kan vara både härligt, överväldigande och hemskt. Oavsett kan vi konstatera att vi alla har mycket olika ”första gången” historier. Här kommer Niklas och Erikas.

Första gången Niklas kom till Kina, färdades han med båt, som om han blev Shanghaiad. Det är första gången jag hör om någon som liftat med skepp sedan min morfar gjorde det på 40-talet. Men vem känner inte igen sig i den galna taxiresan?

Sommaren 2006 befann jag mig i Japan, närmare bestämt i Osaka efter flera månader på luffen. Jag plockade ihop min ryggsäck och begav mig till hamnen för att lifta med ett skepp till Shanghai. Hamnade på ett fartyg där jag fick sova tillsammans med den kinesisk/japanska besättningen i ett stort rum med tatamimattor. Vill minnas att vi sov 50 pers i ett rum på 40 kvadratmeter. På dagarna hjälpte jag till i skeppsköket. 

3 dagar senare var vi framme i Shanghai. Tullen behandlade mina nya kamrater rätt dåligt vill jag minnas men mig släppte de in efter en blick på mitt visum och jag kom ut på gatorna i Shanghai. Mitt första intryck var hur mycket det luktade avgaser och hur hett solen gassade genom morgondiset. 

Jag ropade på en taxi. Resan genom Shanghai glömmer jag aldrig, inget bilbälte fanns och taxichauffören blev arg när jag undrade om det fanns några. Han frågade hur bråttom jag hade och om han fick köra mot rött. Jag tackade vänligast nej till det. Handtaget ovanför passagerarfönstret greppade jag tag i med vitnande knogar hela vägen till hostellet när han höll en alarmerande hastighet genom staden. 

Taxiresor i Kina är inget som upprör eller förvånar en längre idag. Händer det något så gör det, antar att det är karma.

 

Erikas första gång i Kina var minst sagt också spännande. Jag kan känna igen mig många gånger om att vänta i 10 olika köer på biljetter som jag inte kommer behöva använda. Men trots lite strul tog hon sig hela vägen till Shenzhen. 

Jag besökte Kina för första gången år 2011. Jag och mina två bästa kompisar hade varit en månad i Korea och hade spenderat några dagar i Hong Kong innan den ena kompisen skulle fara hem till Sverige och den andra kompisen och jag skulle fortsätta vår väg in i Kina. 

Den sista dagen i Hong Kong hade vi spenderat genom att leta reda på möjliga sätt för oss att ta oss över till fastlands Kina. Vi var minst sagt irriterade. Det var fuktigt och solen stekte över oss, vi var sjuka och alla som har tampats med kinesisk administration av olika slag vet att det kan vara ganska kämpigt. Vi hade spenderat 5 timmar i olika köer över hela staden och var vi än hamnade påpekade någon att vi hade köat i fel kö, och efter att ha köat i 5 andra köer, att det inte fanns några biljetter. 

Missmodiga hade vi till slut bestämt oss för att chansa på att ta oss över till Shenzhen via tunnelbanan och fortsätta vår resa därifrån. Efter att ha hittat en irländsk bar längst ned på Nathan Road, och sänkt alldeles för många Cosmos, hulkgråtandes vinkat av vår kompis på flygbussen, tog vi oss till tunnelbanan på väg mot Kina. Vi var på väg. På riktigt. 

”Eh…ni kommer aldrig att lösa det här tjejer. Har ni ingen aning om vad ni håller på med eller?” sa en ful amerikan när vi frågade om hur vi skulle ta oss till Shenzhen-sidan. Vi hade i och för sig ingen aning, såklart, men gud, så arg har jag nog aldrig varit i mitt liv. Via tunnelbanan kan man nämligen ta linjen som går mot Kina åt två olika riktningar, och vi hade såklart hamnat fel. Trotsigt svarade vi då, blängangdes, att vi minsann klarade oss alldeles utmärkt själva och inte behövde hans hjälp, men jag vet inte om vi var lika övertygade själva.

Några timmar senare var vi äntligen framme. Hade hittat rätt tunnelbanestation, passerat genom tullen och hittat ett sunkigt hotell med nakna tjejer på väggarna. Vi hade klarat det. Vi hade sicksackat oss fram genom en råttfamilj och hamnat på en liten restaurang vid ett stort runt bord. Alla stirrade på oss och vi iakttog, med både fascination och förvirring, hur kineserna spottade på borden, slängde benrester på golvet och smällde hål på plasten som brukar sitta runt skålarna som man äter med. Jag minns maten som helt fantastisk, men att vi var lite tveksamma, då vi hittade både cigarettfimp och hårstrån i maten. Maten som förövrigt serverat från köket genom en liten lucka, inte mycket större än en kattlucka, som den tjocka kocken och servitriserna var tvungna att ta sig igenom för att passera genom köket och restaurang-delen. 

Jessica Sollander

 
Sin ålder till trots är Jessica en RRR (Riktigt Rutinerad Räv) i den kinesiska världen. Första gången hon bodde i Kina var under 2000-2002, och har sedan dess följt den stora tillväxten, framförallt i Shanghai, på nära håll. Under hela 2000-talet har hon spenderat olika kortare sejourer i landet.