1
Skrivet den 22 maj, 2014 av Erika Staffas i Blogg
 
 

Restaurangdilemat – kulturkrock i Kina

Tidigare i veckan publicerades ”HSK-lärarens bekännelser” om fröken Luo och hennes möten med utlänningar. Idag kommer en fortsättning, ytterligare en kulturkrock i Kina  – om hur pinsamma betalningsmissar vid restaurangbesök kan förgöra vänskap. 

Det började redan första dagen. Fröken Luo gjorde klart för mig att vi från och med denna dag inte skulle mötas någon annan stans än i lektionssalen. Jag minns att jag tyckte att uttalandet var märkligt, men då jag precis fått en avhuggning för att jag på rak arm inte kunde rabbla alla länder i Europa på kinesiska, vågade jag inte fråga närmare. Det skulle gå flera veckor till dess att jag fick reda på den verkliga bakomliggande anledningen.

Det som skedde, som nu hade föranlett till den grundregel som alla lärare på skolan höll fast vid, hade börjat den dag då en annan lärare på skolan blivit tillfrågad om hon och den manliga studenten kunde mötas upp på ett lokalt café istället för i den vanliga lektionssalen. Den manliga studenten hade svårt att äta frukost så tidigt och blev ofta hungrig under lektionen.  Efter några timmar på caféet bestämmer de sig för att bryta upp och studenten kallar till sig expediten för att få notan, precis när biträdet vänt ryggen till bordet ropar han efter henne ”och vi vill dela upp notan också.

Som jag fick det förklarat i efterhand minns läraren fortfarande detta ögonblick med fasa.

Samma morgon hade hon varit sen och just som hon tagit sig utanför porten, kommit på att hon glömt plånboken i lägenheten. Hon, både kort om tid och kort om pengar och i tron om att studenten skulle betala för kaffet de druckit, hade valt att istället skynda sig till caféet så att inte studenten skulle få vänta längre. Det var bara att ta tjuren vid hornen och be eleven betala för henne. Eleven bad senare samma dag om att få byta lärare, och då det inte var möjligt på grund av personalbrist, valde att avsluta sina studier vid skolan.

I Kina går man nämligen efter den oskrivna huvudregeln  – den som bjuder in pröjsar för kalaset. Gästen skall förstås inte visa att denne räknar med att middagen blir betalad och ofta uppstår till och med låtsasbråk om vem av dem som skall betala, men märk här att det inte gäller den som vill komma undan från att betala, utan att båda fightas om rätten att få betala. Att betala tyder nämligen på att man som värd har mycket pengar och att neka värden rätt att betala kan antyda på att du som gäst har mer pengar och vill att denne skall slippa betala. Då förlorar värden ansikte, vilket är en princip som hela det kinesiska samhället bygger på.

Det finns förstås undantag till denna princip. Är det ett par som äter förväntas mannen att betala för kvinnan, oavsett vem som bjuder in. Kinesiska vänner har även förklarat att bland studenter, innan man börjat tjäna några pengar, så är det inte ovanligt att principen inte används, utan att var och en betalar för sig, och kanske ännu mer vanligt att man delar på hela notan genom att de som närvarar vid middagen lägger fram sedlar till dess att man har nog.

Det finns också vissa språkliga skillnader som avgör huruvida man skall förvänta sig att betala eller inte. Använder man uttryck som (我)请客 (bjuda in som gäst) handlar det oftast om att den som säger det som förväntas betala, men inte t.ex. om man använder 我们一起去吃饭 (vi går och äter mat tillsammans).

Klicka här för att läsa våra tidigare inlägg på ämnet #förlora ansiktet, #etikett och #matkultur


Erika Staffas

 
Erika är bosatt i Lund där hon i januari 2017 tar ut en dubbelkandidat i kinesiska och pol. kand. Erika har bott i Beijing, Kunming och Qingdao och började läsa kinesiska redan 2007.