2
Skrivet den 7 januari, 2015 av Erika Staffas i Blogg
 
 

Boktipset – Pionjär och veteran – 50 år med Kina

Vi har tagit oss friheten att vid flera tillfällen tidigare recensera böcker skrivna av både utländska författare samt kineser om Kina. Idag har vi kommit över Göran Leijonhufvuds ”Pionjär och veteran – 50 år i Kina” som publicerades i slutet av 2014. Vi har tidigare gjort en intervju med Leijonhufvud i vår artikelserie ”Bo, leva, arbeta och göra affärer i Kina”. 

Pionjär och veteranDet var med skräckblandad förtjusning som jag i julklapp mottog den efterlängtade ”Pionjär och veteran – 50 år med Kina” av Göran Leijonhufvud. Tegelstenen på 895 sidor (inklusive register) som låg i mitt knä var inte riktigt vad jag hade tänkt mig som lättare julläsning, då de sista hemtentorna för terminen med inlämning precis efter jullovet redan kändes jobbiga att tänka på. Men vad jag skulle komma att märka, och i efterhand alltid gör, är att tid i den verkliga världen aldrig spelar roll, när en slår upp första sidan till en riktigt bra bok.

Det går att både förundras och fascineras av Göran Leijonhufvuds eskapader. Leijonhufvud kom till Kina för första gången 1966, blev arresterad av massorna under sitt andra besök 1969 och blev senare anställd som den näst första utrikeskorrespondenten i världen som var stationerad i Kina (ej medräknat diverse utländska nyhetsbolag) år 1971.

Leijonhufvud är själv fascinerad av den nya värld som han kommer till. I början genomsyras hans bild av en stark tilltro till det som han tror är det det utopiska samhället. Han är högst fascinerad av den ideologiskt uppfyllde Mao Zedong, och drar ibland till och med paralleller dem emellan. Nyfikenheten lyser mellan raderna och den tar oss med bakom kulisserna i jakten efter den nya människan, i det dagliga livet som korrespondent, i glimtar av kortare möten med bland annat Zhou Enlai, Nixons besök och det politiska spelet som kom att omfatta hela 1900-talet, och i mjukare anekdoter om hur hans dotter efter en månad på kinesiskt dagis som en av de första utländska barnen någonsin, kommer hem och säger ”Lin Biao är ett ruttet ägg”.

En viss frustrationen uttrycks över att vara både ”innanför och utanför bamburidån” som Göran Leijonhufvud själv uttrycker det, då de 30-tal korrespondenter som var stationerade i Peking under 70-talet var högst begränsade. Som utlänning fick en t.ex. inte röra sig mer än 30 km utanför stadskärnan, enbart läsa 3 utvalda dagstidningar, äta på ett tiotal restauranger och då avskilda från resten av borden och bo i särskilda locked communities där kineser inte var välkomna. Som journalist var en så sent som till 2008 tvungen att ansöka om att få intervjua en kinesisk medborgare, och därefter eventuellt bli hänvisad till en av staten utvald medborgare, även om denna regel i allt större grad ignorerades mer och mer ju längre tiden gick.

Jag gillar att Göran Leijonhufvud inte är den som är den. Utan undantag berättar han historier om livets bak- och framsidor, om bortglömda pyjamasar som återfinns flera år senare och språkliga missar. En gång berättar han hur en kollega frågat honom om han inte hade något annat namn än det självvalda kinesiska namnet 狮子shizi (lejon) 头 tou (huvud), som han kunde kalla sig. 狮子头 var nämligen dessvärre redan taget av en ganska berömd rätt i Shanghai gjord på kåldolmar och Göran Leijonhufvud, den berömda utrikeskorrespondenten från Sverige gick således runt och av misstag introducerade sig själv som herr kåldolme.

Om tiden i Hong Kong lånar Leijonhufvud uttrycket ”leva på lånad tid”. Han menar att intrycken under hans år med Kina och i Kina och Hong Kong är så ofattbara att det nästan är omöjligt att smälta alla intryck. Kanske är det också den känslan som jag nu, efter att ha vänt sista sidan och sitter här och skriver denna recension, vill låna. Det är svårt att inte ryckas med, och Göran skriver sannerligen både yvigt och medryckande, och kanske är det efter de många timmarnas läsning i sträck som gör att jag känner mig såhär 895 sidor senare, jag är inte helt säker. Jag känner mig lite matt. Av historian och historien. Att ha fått ta del av den från första parkett, men ändå inte. Göran Leijonhufvuds ”Pionjär och veteran” är ett tidsdokument som kommer att läsas en lång tid framöver.

Boken rekommenderas ändå till någon med relativt god kunskap om Kinas struktur. Ibland är vändningarna snabba och konkreta förklaringar ges till vissa händelser eller vissa organisationer som omnämns i boken saknas ibland, vilket kräver att läsaren har en redan inhämtad baskunskap för den ultimata läsupplevelsen.

Lyssna vidare:
Från adelsman till maoist, 16 min intervju, Nordegren och Epstein i P1, 2014-11-20)


Erika Staffas

 
Erika är bosatt i Lund där hon i januari 2017 tar ut en dubbelkandidat i kinesiska och pol. kand. Erika har bott i Beijing, Kunming och Qingdao och började läsa kinesiska redan 2007.