Saltlakrits är inget för kineser

För några veckor sedan hade jag en kinesisk kollega på besök i Göteborg. Vi började prata om svenskt lösgodis och jag nämnde att lakrits, både som sötlakrits och saltlakrits, är någonting som många svenskar gillar. Jag sa till honom att han borde köpa lite svenskt godis hem var tvungen att prova lakrits, gärna djungelvrål, under besöket. Dagarna gick, och när jag, sista dagen av besöket, fick reda på att han ännu inte smakat lakrits, gick jag och köpte en gott och blandat-påse och en djungelvråls-påse till honom. Han tog gladeligen emot påsarna och lovade att han skulle smaka vid ett senare tillfälle.

När jag pratade med honom en vecka senare hade han smakat. Först sa han att det smakade gott, men efter ett tag erkände han att ”maybe the Lakrits is not my favorit”.

Härom dagen, när jag sedan satt på planet till Shanghai, träffade jag en annan kines. Han bjöd mig på tuggummi, vilket gjorde att jag tvungen att bjuda på någonting tillbaka. Det enda jag hade var en nyköpt ask med Läkerol med smak av saltlakrits. Jag varnade honom om om att de flesta inte gillar denna typ av godis, men att den är väldigt vanlig bland svenskar.

Trots mina varnande ord ville han ändå smaka på det svenska godiset, men bara någon sekund efter det att han stoppat in Läkerolen i munnen, gjorde han en min som jag utan tvekan aldrig har sett innan. Det var som att han åt någonting jättesurt som inte försvann ur munnen. Till slut sa jag åt honom att han inte behövde äta upp den. ”Spotta ut den, det är helt okej”, försökte jag.
Efter några försök gick han med på att spotta ut den, och sa sedan hövligt till mig”I can understand that you like this, but it a very special taste for me””.

Vad lärde jag mig nu av detta? Jo att inte bjuda på kineser på saltlakrits.
Vi får helt enkelt behålla vårt smaskiga godis för oss själva.