0
Skrivet den 20 september, 2014 av Sofia Staffas i Blogg
 
 

Sofias favorithistoria: springa i Kina – en riktig pärs!

sofiasofiasofiaAllting började en alltför tidig morgon i esofian sömndimma, när min kinesiskalärare på Beijing Yuyan Daxue frågade mig om jag gillar att springa. Jag insåg inte att jag har anmält mig till skolmästerskapet som skulle äga rum kort därefter, förrän min lärare sa: ”bra, då tävlar Sofia och Andrew. Nu måste alla gå och heja på dem.” Först tänkte jag dra mig ur, men senare slog det mig, hur många gånger får jag chansen till något sådant här? Konditionen var kanske undermålig, men varför inte?

sofia

Plötsligt var dagen kommen. Jag hade sprungit lite på banan dagen innan och kände att, tiden var väl kanske inget att skryta med, men det hade känts skönt att låta benen röra sig under mig. Det började inte riktigt som planerat. Jag, Erika och vår kompis Asia hade varit och shoppat hela morgonen och tog oss hem till lägenheten för att ladda, bara för att upptäcka att vi inte kom in. Låset bråkade och vi var utelåsta, dessutom var alla mina springsaker i lägenheten. Exakt då ringde min lärare för att fråga var jag var någonstans. Jag kände stressen i hennes röst ”hinner du?? Är du säker att du hinner?

Med andan i halsen sprang vi ned till våra fantastiska landlord på bottenvåningen, vi förklarade vår situation och vi och den 80-åriga gubben med stelt ben satte av upp för de 5 höga trapporna. Hjärtat dunkade och jag vet inte hur många gånger jag såg mobilen visa 12:35. Jag skulle springa bara 40 minuter senare. Till slut gick dörren upp och vi tackade honom, slängde oss in i lägenheten och rusade iväg mot campus där jag mötte upp min lärare som till slut kunde andas ut. Jag hann!

Jag blev visad till en plats där jag väntade med ett gäng kineser. De kollade nyfiket på mig och frågade 1000 frågor om mig och om jag sprang snabbt eller långsamt.  Plötsligt var det dags och vi ställde upp oss, jag och kineserna. Vi var alla lika nervösa. Jag har aldrig varit så nervös inför ett lopp tidigare. Förbannade mig själv över att jag borde ha sprungit de andra dagarna när luftföroreningarna i alla fall var under 200, men nu var det försent. Alla kollade på mig och långt bort hörde jag ”苏菲, 加油” (Sofia, kämpa!), om och om igen.

Jag kändes hur mjölksyran skrek i benen men jag skulle ta mig över, jag skulle förbi henne!

Plötsligt var första varvet avklarat och jag hade bara ett kvar. Stegen kändes lätta och jag bara flög fram. Jag låg trea och tvåan och jag låg bredvid varandra, medan hon som sprang först, ökade avståndet. Jag började öka alldeles för tidigt, men stegen blev bara längre och längre. Jag kom allt närmare hon som låg först. Jag sprang för allt jag hade. Magen ville vrida sig och tröttheten var ett faktum. Jag kändes hur mjölksyran skrek i benen men jag skulle ta mig över, jag skulle förbi henne! Ett steg till, bara ett steg till!

Plötsligt var vi där, sida vid sida och hon såg på mig och sedan försvann hon, bakom mig. Jag tog mig förbi och ökade. Jag gav mitt allt och sprang över mållinjen, först! Jag hörde hur min syster och Asia skrek och mina vänner slängde sig om mig. Jag gjorde det! Jag kom först! ”Bra, jobbat! Vad snabb du är!” sa jag till tvåan som satt i gräset och hon bara skrattade ”du är snabbare. Vi får springa någon dag!”

Det blev dock aldrig något springande men känslan av att stå där på den arenan var fantastisk. Lyckan av att ha klarat det var som att stå på studentflaket och dansa med sina vänner eller att se en vän som du inte sett på väldigt länge. Det var en bra dag.


Sofia Staffas