0
Skrivet den 2 februari, 2014 av Erika Staffas i Blogg
 
 

”Til Madness Do Us Apart” – Wang Bing


I veckan beslöt Sofia, Jonathan och jag för att se en av de filmer som publicerades i listan på filmer relaterade till Kina som visades upp under den 37:e internationella filmfestivalen som började i förra veckan. Filmen som vi såg hette ”Til Madness do us apart” (瘋愛) och är en nästan fyra timmar lång dokumentär av Wang Bing om ett mentalsjukhus i Yunnan.

Jag var helt ärligt lite rädd innan jag satte mig i salongen. Fyra timmar är lång tid och jag hade dansat till klockan fem samma morgon. Det var inte upplagt för succé. Det var inte ett lyckat koncept heller – för vissa av oss. Redan efter 20 minuter började den tappra publikskara som samlats, vrida sig i stolarna och de som inte snarkade ikapp, smög sig hopkrupna ut ur salen. Efter 5-minuters-pausen, när det hade gått 2 timmar, var färre än hälften av de som ursprungligen dykt upp för filmen, kvar i salongen. 

Nu kanske det låter som att jag inte alls gillade filmen. Det är inte fallet. Tvärtom. Trots att jag inte riktigt vet varför. Den har etsat sig fast. Människorna, ödena och hur Wang Bing och hans fotograf låter kameran följa deras klaustrofobiska verklighet. För klaustrofobiskt, det är det verkligen. Kameran döljer ingenting. Det finns ingenstans det går att dölja någonting. Nakna kroppar på vartannat. Någon som sover. Någon som skriker. Någon som kissar. Någon som gråter. Kameran bara vandrar. Längs med korridorer och smutsiga sovsalar. Runt, runt, runt på det fyrkantiga plan där Bing under 72 dagar följer de män som blivit inspärrade på institutionen. Vissa är där för att de har hamnat i slagsmål eller gjort uppror mot familjeplaneringen. Vissa är där för att de är för gamla. För att deras familjer inte orkar ta hand om dem. Vissa är där för att de är mördare. Kriminella, sinnessjuka och gamla människor. Några av dem har varit instängda upp till 20 år.

Vad jag gillar allra bäst är Wang Bings sätt att dokumentera. Bing väljer att placera kameran på olika ställen i rummet. Ibland smyger han bakom den tjocka ståldörren som skiljer sovsalarna och korridoren åt. Ibland är han så nära att det går att höra hur den andra personen tyst dra efter andan. De är så nära att det känns som att om jag sträcker ut armen så nuddar jag vid dem. Men ändå verkar de intagna knappt vara medvetna om att de blir filmade. Det känns som att jag är där. Mitt i hopplösheten. Hos patienterna, läkarna, Bing och nu också i mig. Mitt i ingentinget. Jag vill nästan skrika, men tystas av en medintagens lugnande ”vi gjorde det också förut, men det tjänar ingenting till.” 

Dokumentären skildrar en kritik mot ett system som inte fungerar. Kritik mot den vård som snarare liknar ett stort förvaringsutrymme än hjälp för de intagna. Kritik mot att man låter det här ske. Att ett skal av en människa kan låsas in för att det blir enklare. I en korridor. I en sovsal. I ett tv-rum. I 20 år. Den skildrar hopp, tillit och medmänsklighet, trots att  det känns overkligt att tröst finns mellan de där väggarna. Eller som Wang själv säger det ”There is no freedom in this hospital. But when men are locked behind bars inside a closed space, they are capable of creating a new world, without restrictions of morality or behavior. Under the night-light, their bodies are like ghosts, craving love, physical or sentimental. This film approaches them at the moment they are abandoned by their families and society. The repetition of their daily life amplifies the existence of time. And when time stops, life appears.”

SE DEN HÄR! Eller finn mer inspiration under #FILM!

Läs vidare:
Vem är Wang Bing?
Läs en jättestark intervju med Wang Bing
Läs mer om filmen
Recension i Variety


Erika Staffas

 
Erika är bosatt i Lund där hon i januari 2017 tar ut en dubbelkandidat i kinesiska och pol. kand. Erika har bott i Beijing, Kunming och Qingdao och började läsa kinesiska redan 2007.