5
Skrivet den 10 juli, 2014 av Erika Staffas i Blogg
 
 

Uppdiktat förhör på den lokala polisstationen

Det tog hela tog nog inte ens två sekunder. Vaniljglass och chokladsås i en plastkopp föll mot marken. Glassen skvätte upp mot mina sandaler, men jag hade redan vänt mig om. Allting bara snurrade. Ljudmassan kom närmare. Den lamslog alla mina sinnen. Jag kunde inte tänka, inte fokusera. Klick. Klick. Klick. Hur hade jag kunnat vara så dum? Hur hade inte varit försiktigare? Klick. Klick. Klick. Det hela tog nog inte ens två sekunder, men i samma sekund som jag hörde knäpplåset slå igen på min ryggsäck visste jag precis vad som hade hänt. Allting som nog två sekunder tidigare befunnit sig i min väska var borta.

Blir irriterad. Inte en chans att hon trodde att det var min son.

Från ingenting dök ett tiotal poliser upp. Började ställa frågor som jag inte kunde svara på. Jag hade bara hört klicket, känt glassen mot mina sandaler. Jag hade inte sett någonting. En kvinna sa att hon hade sett en liten pojke på max tolv år i en grön t-shirt, närma sig min väska. Hon hade trott att han var min son. Hade inte sett vart han tog vägen. Blir irriterad. Inte en chans att hon trodde att det var min son. Hon visste precis vad som höll på att hända, men gjorde inget för att stoppa det. Vill inte lägga sig i, inte ge någon dåligt ansikte.

Polisstationen låg tio minuter bort. Nya poliser ställde samma frågor som tidigare, men jag kunde fortfarande inte svara. Jag hade ju inte sett någonting. Ytterligare en tjej kommer in och säger att hon också blivit bestulen på samma gata där jag stod av ett litet kid i en grön tröja. Satans lilla skitunge. Var är föräldrarna? Jag fyller i formulär efter formulär, kollar på klipp efter klipp i en stor övervakningscentral, men vi ser ingenting. Det är väl genomtänkt. Just där vi stod fanns det ingen kamera.

När jag tystnade fortsatte hon att skriva, trots att jag inte gav henne ny information.

Jag hamnade framför en ny dator där en korthårig polis bad mig beskriva i detalj vad som hade hänt. Hennes snabba fingrar sprutade ut ord i en färdigskriven mall. När jag tystnade fortsatte hon att skriva, trots att jag inte gav henne ny information. Framför mig diktades det upp en dialog mellan oss, ett förhör som vi aldrig hade. Enligt förhöret frågade den korthåriga polisen mig om jag var nöjd med polisens insats, det var jag, jättemycket, tydligen. De frågade mig också om jag, som utlänning, önskade en översättare, men att jag själv tyckte att min kinesiska var mycket bra och att jag inte hade några problem med att kommunicera på kinesiska. De frågade mig om jag hade några önskemål, men att jag mycket tacksam till vad de hade gjort hittills och inte önskade någonting mer än att tacka dem.

Förbluffad stirrade jag på meningarna som i rasande takt växte fram i dokumentet. Skulle jag säga någonting? Det där var inte mina ord. Uppslupet nickade jag bara när polisen frågade om innehållet var okej och tio minuter senare, när all viktig fakta (18 stycken) var försedda med ett rött avtryck från min högra tumme kunde jag vandra hem igen där Sofia väntade med pannkakor och ingefärste.


Erika Staffas

 
Erika är bosatt i Lund där hon i januari 2017 tar ut en dubbelkandidat i kinesiska och pol. kand. Erika har bott i Beijing, Kunming och Qingdao och började läsa kinesiska redan 2007.