1
Skrivet den 7 december, 2013 av Gustav Jönsson i Blogg
 
 

Vi vann nästan talangtävlingen…

okt-0579

Har ni inte läst första delen (som ni borde), kan ni hitta den här.

Photo shoot

Under lördagen (ett par dagar efter delfinalen) fick vi ännu ett samtal från vår överambitiösa manager. Har vi möjlighet att åka ut till Fudan University imorgon, för fotografering? Vad änd in i… Tänker vi. ”Varför då?”

Det visar sig vara dels inspelning av en kort introfilm inför finalen där vi kan visa vad vi går för (vi ställde oss på led och tittade konstnärligt in i kameran i 15 sekunder) samt en intensiv fotografering för affischer och flyers.

Vi levererade vad vi kunde i den isande 10-gradiga Shanghai-vinden innan vi senare på kvällen återvände in till stan för vår egna photo shoot (Misstagen som balettgrupp producerar ju inför varje år ett estetiskt konstverk till kalender. Årets tema, ”Bo på landet”, kunde ju lyftas fram utomordentligt bra i den naturliga Shanghai-miljön).

Vad vi både räknat och inte räknat med var uppståndelsen vi skulle skapa i 24 miljoner-stadens kanske turisttätaste plats. Det tog ungefär en, möjligtvis två, minuter innan vår publik var snudd på lika stor som vid själva deltävlingen ett par dagar innan. T.o.m. vakterna drog fram telefonerna i jakt på ögonblicksförevigande, och ett nygift par närmade sig försiktigt i hopp om att få med lite konst i bröllopsalbumet. Tyvärr, hanns detta aldrig med. Från ingenstans dök någon sorts Laoban (chef) upp ur folkmassan med inget annat än illvilja i blicken. ”Inte okej!”, skrek han ursinnigt samtidigt som han viftade med walkie-talkien likt Obi-Wan Kenobi med en light saber. ”Varför?” Klämde jag ur mig på min perfekta kinesiska. ”This is CHINA!” Replikerade han snabbt med, på en ännu mer perfekt engelska. Sättet han sa det på var, kom jag i efterhand på, nästan exakt som i filmen 300.

Bröllopsparet fick aldrig någon bild. Chefen menade allvar, och ropade något i sin walkie-talkie. De övriga tidigare vänligt inställda vakterna hade nu ändrat attityd helt. På med kläder, ned med tyllkjolar i påse. No time for heroes, liksom. På väg ned från the bund höll vaktstyrkan stenkoll på oss, medan Chefen intensivt rapporterade till sina kollegor med radion. På väg därifrån börjar vi såklart höra sirener, och snart se saftblandarna komma närmare borta på vägen. Fan. Smyger de inte efter oss lite sakta också, för att se var vi tar vägen? Jävlar.

Väl nere tänker vi att det nog är dags att dra, och det fort. Vinka taxi, snabba puckar. Det börjar kännas lite lugnare, polisbilarna var kanske inte för oss ändå… Nere på gatan ser vi dessutom en annan polisbil, med svalt intresse för vad vi sysslar med. Hög puls, och en jäkla utskällning, blev till slut det enda vi åkte på den här kvällen. I taxin kommer vi fram till att det nog blir en bra historia att dra av det här, men att det nog inte är något vi gör om.

okt-0640

Game day

Snabbspola fram till den 22 november. Dags igen. Under veckan har vi, utöver intensiv utfrågning från vår manager, roddat om lite i laguppställningen. Sverige-Sander och Kina-Jason är inte tillgängliga för dans, men vi har resurser. Direkt influgen från baletten i Göteborg har vi nu Victor, samt tysken Marc och australiensaren Iain. Undertecknad, Alexander samt tysken Adrian och holländaren Daan är med som vanligt.

Vi åker till lokalen i god tid (15min innan finalen börjar), på vägen har vi nödköpt leopardkjol. Medan de första bidragen äntrar scen  smyger vi iväg, dags att öva. En gång, två gånger. Tre gånger. Nu sitter det väl? Vi ska ju inte överdriva. Alexander, som ska stå för rutinen i vår grupp, ser betryggande osäker ut under övning. Takten sitter lika träffsäkert som SJ’s tidtabell mellan Arvidsjaur och Kiruna. Iain, vårt nyförvärv, visar på en nästan oförskämt bra känsla för konsten.

Vi går tillbaks till skolans proppfyllda aula. Knökfullt, men dålig sex appeal i belysningen. Vi skickar tysken på vår manager, detta måste de kunna lösa? Det kunde de inte. Vår tur på scen. Pulsen stiger, nervositeten i gruppen är hög. Många förväntansfulla ansikten där ute. Bekanta toner spelas. Misstagen, i internationell form, kliver ut på scen.

Jubel. Skrik. Kärlek. Vårt 7 minuter långa 5 minutersframträdande är succé, med en intensitet som byggs upp för att slutligen nå klimax med höftrörelserna i Macho Man. Juryn ångar av entusiasm.

En stund senare får vi höra poängen. 79,3. Ganska bra med tanke på poängavdraget för överskriden tid, tycker vi. I slutändan inser vi att vår poäng var bättre än ”ganska bra”, vi ligger på en tredjeplats! Det jobbiga är ju dock att vi absolut inte räknat med detta – vi hade ju bara övat på de tre danser vi framförde i första rundan, eftersom vi kallt räknat med att inte gå vidare. Nåja. Vi kanske har ett äss i rockärmen ändå..

Vi fångar upp den finska jojokillen, som åkte ut i första rundan. Han är otroligt besviken, hans uppträdande hade tydligen inte alls gått bra.

Perfekt, säger vi. Då dansar du balett med oss i finalrundan väl? V-P (Ville-Pekka) är inte svårövertalad, rampljuset lockar såklart den västprydde performern.

okt-0684

Sagt och gjort. Öva hinner vi bara en gång innan managern ropar in oss, nu kör vi. Jojo-finnen får gå ut på scenen först, iklädd väst och undertecknads tyllkjol (jag kände mig otroligt naken utan den, ska aldrig göras om), jojon i hand. Skapa förvirring, tänker vi. En stund senare ansluter vi och drar av vår perfekta tolkning av I Will Survive från kvalrundan, och tar emot publikens vrål ännu en gång. Att det till slut bara räckte till en fjärdeplats kan vi inte alls förstå. Uppträdandet var ju fläckfritt?

Nåja. Vi får ett sorts certifikat/diplom iallafall. Vi försökte övertala vår manager att byta ut det mot ett som det stod 1:a plats på (vilket hon försökte), men utan framgång. Någon börjar sprida ett rykte att juryn var mutad, en annan föreslår att det var statlig censur inblandad. Jag vet inte själv, men nog var vi allt förtjänta av att vinna?

I slutändan såg vi för övrigt aldrig röken av något tryckmaterial från fotograferingen, vilket osökt får en att undra vad vår manager EGENTLIGEN ville ha dem till. Fy, säger jag bara. Som jag tidigare nämnt är jag inget objekt, men likt förbaskat fortsätter kineserna behandla oss på det sättet. Som tur var tog vi med vår egen fotograf (tack Ellen!) som kunde fotografera fotograferingen. Fotoception.
okt-0605

okt-0601


Gustav Jönsson

 
Gustav läser just nu sista året på sin kandidat i Företagsekonomi och Marknadsföring. Under 2013 bor han i Shanghai, där utbytesstudier kombineras med internship. Hans favoritställe i Kina är Yellow Mountains (Huangshan), där avgasluften från storstan byts ut mot en fantastisk jäkla natur. Det sämsta med Kina, enligt Gustav? Sommarvärmen i Shanghai, såklart.