När det gäller det moderna Kina så beskrivs det i stora drag på ett av två olika sätt. Det ena narrativet beskriver en ekonomisk mirakelberättelse, ett land som växt mer på kortare tid än något annat land någonsin. Landets storstäder som en gång var stökiga urbana miljöer är nu moderna skyskrapsdjungler vars like knappast finns någon annanstans i världen. Det andra narrativet berättar om en framväxande totalitär dystopi, ett övervakningssamhälle med obefintlig politisk frihet som sätter tiotusentals av sina invånare i interneringsläger.
Båda berättelserna tenderar att glömma ett icke obetydligt problem som det enorma landet står inför. Många av er läsare minns säkert att landet under lång tid bedrev en kontroversiell “one child-policy”, eller “ettbarnspolitik”. En politik vars syfte var att begränsa befolkningstillväxten som bedrevs under mer än 3 decennier och som snart kan innebära stora problem för landet. Problemet sammanfattas ibland som Kinas “421-problem”.
Kina har som bekant vuxit så det knakar de senaste årtiondena och många i landet har blivit förmögna, inte minst på fastighetsaffärer. I Sverige lanserades nyligen en tjänst som gör det enkelt att investera i fastigheter – observera dock att det inte finns några garantier för att en investering ska öka i värde. Tjänsten kallas för Tessin och fungerar ungefär som en slags crowdfunding-tjänst. På deras hemsida som du hittar här: tessin.com/sv/ finner du olika fastighetsprojekt som du kan investera i. Summan du lägger fungerar som ett säkerställt fastighetslån och din vinst betalas tillbaka i form av ränta på lånet.
“421” förklarat
Enkelt uttryckt syftar siffrorna 421 på att Kina har en åldrande befolkning vilket är konsekvensen av att landet under så pass lång tid gjorde det ekonomiskt ohållbart för befolkningen att skaffa mer än ett barn. Många unga människor kommer med tiden att finna sig i att försörja inte bara sina föräldrar, två för varje person, utan också sina far- och morföräldrar, fyra för varje person (därav 4-2-1). Till saken hör att Kina inte har något väl utbyggt välfärdssystem, vilket var en av anledningarna till att människor tidigare skaffade många barn. I landet förväntas nämligen de yngre ta hand om de äldre, så att skaffa många barn sågs som en pensionsförsäkring.
Nu finns det ett stort hål i fördelningen mellan olika åldersgrupper i Kina och landet har nu en befolkning där allt fler äldre ska försörjas av en krympande andel yngre. En del kommentatorer menar att ettbarnspolitiken kommer få konsekvensen att Kina, trots vad många andra menat, aldrig kommer att gå om USA eller Europa i ekonomisk mening. Vad som egentligen kommer att hända med Kina återstår att se. Vad som står klart är att rapporteringen om vad som händer i landet tycks behöva nyanseras. Som det är nu framställs det vanligtvis antingen som världens mardröm eller framgångssaga.